Author Archives: Chamber

The environment needs more investment protection – not less

Does investment protection represent a threat against the environment? On the contrary; there is a good argument to be made that investment protection – with the support of ISDS – can be used to enhance measures to mitigate climate change.

In a recent report by Calvert Investments, Ceres and the WWF global investments in renewable energy is discussed. In the report it is shown that a large number of the world’s biggest companies invest significantly in renewable energy as it simply makes good business sense. But the report also identifies several potential obstacles to these investments. In addressing the concerns, future investment protection treaties such as TTIP could play an important role, for example by safeguarding stable and predictable environments for investments in renewable energy.

The key point is this. Investment protection treaties offer states a great potential to set the standard for environmental development. While the substantive protection is important when drafting future treaties – what should states offer in order to attract investments in the renewable sector? – ISDS plays an integral part because having neutral, third-party adjudication is an essential aspect of providing confidence and security.

The potential to use investment treaties to combat climate change is currently discussed a lot in academic circles, but so far it has failed to enter the general public discussion. Let’s help each other – and the environment – by changing this and unlocking this potential for development.

Rättssäkerhet inte för alla?

Att det år 2014 i Sverige – och i Europa – ska behöva argumenteras till försvar för rättsstatens grundläggande värderingar är förvånande, men kanske framför allt oroväckande.

Vilket läge har vi hamnat i när fundamentala byggstenar i det juridiska systemet, som civiliserade stater ägnat århundranden att mejsla fram, viftas undan med svepande, tendentiösa påståenden om dess tillkortakommanden enkom för att man inte gillar vissa aktörer i systemet?

Ändå är det precis det som händer i ISDS-debatten. Ingångna avtal ska inte längre gälla. Grundläggande folkrättsliga principer om staters suveränitet kan ignoreras. Rättsäkerhet ska gälla endast för vissa aktörer, godkända av politiker och NGO:s. Andra göre sig icke besvär.

För detta är konsekvensen av det resonemang som nu förs. Debatten är ansvarslös.

Låt oss därför – igen – påminna om följande.

Ingångna avtal ska hållas.  Det gäller även stater. Folkrättsliga avtal är lika bindande som andra avtal. Och det ska vi vara tacksamma för. Hur ska vi någonsin komma vidare med stora globala utmaningar, såsom till exempel klimathotet, om vi inte upprätthåller och försvarar en sådan princip?

Skiljeförfarande, den vanligaste metoden för ISDS, är ett vedertaget, internationellt erkänt sätt att lösa tvister, inte sällan i geopolitiska besvärliga kontexter. Det styrs av demokratiskt fattade lagar, på nationell och internationell nivå. Det har bistått stater att undvika krig. (Den svenska och internationellt mycket erkända domaren Gunnar Lagergrens livsverk innehåller flera exempel på det sistnämnde, till exempel Rann of Kutch (Indien-Pakistan 1968) eller Taba (Israel-Egypten 1988)). Och det stöttas av mer än 150 stater i världen genom internationella konventioner vars framgång saknar motsvarighet inom den internationella rätten.

ISDS prövar om stater lever upp till grundläggande fri-och rättigheter såsom de kommer till uttryck i internationella avtal. Håller staten vad den lovar? Det är frågan som ska besvaras. Varken mer eller mindre.

Detta borde inte vara kontroversiellt i en rättsstat i det tjugoförsta århundradet.

Den svenska ISDS-debatten

De senaste veckorna har både ISDS i största allmänhet och TTIP i synnerhet tagit ovanligt stor plats i den svenska nyhetsdiskussionen. Detta beror säkert till stor del både på att vi har fått en ny regering och på att den svenska kommissionären Cecilia Malmström av allt att döma kommer att bli högsta ansvariga politiker för frågan i Europa.

ISDS var en stor fråga redan inför vårens EU-debatt men flög lite under radarn inför riksdagsvalet, trots att Sverige redan förfogar över 67 bilaterala investeringsskyddstraktat. Ett exempel på detta är att Mikael Damberg, ny näringsminister, i förra veckan tillsammans med ministrar från 13 andra medlemsländer skrev under ett brev till Cecilia Malmström. I brevet uttrycker ministrarna ett starkt stöd för investeringsskyddet i TTIP, på ett sätt som inte kan misstolkas.

Brevet fokuserar på staters materiella åtaganden eller, med andra ord, vilken nivå av beteende man kan förvänta sig av stater i internationell handel. Detta är ett klokt fokus eftersom ISDS bara är, som vi diskuterat tidigare, ett verktyg för att driva igenom vad stater åtar sig. Ministrarna säger sig också uttryckligen vilja utmana den ”mytbildning” som för tillfället pågår. Från en svensk horisont är det en viktig markering att vår ansvarige minister sätter ner foten och bidrar till att göra diskussionen mer saklig.

Den svenska debatten präglas emellertid tyvärr fortfarande av såväl mytbildning som en oförmåga att hålla isär materiella och processuella frågor. Exempelvis likställer LO:s Karl-Petter Torwaldsson investeringsskyddet med möjligheten att processuellt driva igenom investeringsskyddet och säger vilja stödja det första men inte det andra. Dagens Nyheter, som visserligen erkänner investeringsskyddets viktiga plats i folkrättens historia, citerar The Economist och hävdar att det vanliga rättssystemet räcker gott för att skydda europeiska investeringar utomlands.

Frågan som måste ställas är om man vill helt utesluta skyddet för investerare i dessa traktat. Om svaret är ja så blir investerare i praktiken helt beroende av sin värdstat, som ju på egen hand kan ändra spelreglerna för en investering genom att återkalla eller modifiera lagar och förordningar. Om svaret är nej – om man vill behålla någon form av skydd för utländska investeringar – kommer automatiskt följdfrågan hur man ska driva igenom detta skydd i praktiken.

Även om man i och för sig i stort sett litar på sin motparts egen domstol kan det ofta, som vi skrivit om tidigare, finnas goda skäl till att processa i ett neutralt forum som båda parter får utforma tillsammans i stället för på ena partens hemmaplan. Dessutom finns det faktiskt skäl att som investerare i TTIP-sammanhang vara orolig för domstolarna i såväl vissa EU-stater (en fjärdedel av EU:s medlemsländer återfinns under plats 50 på Världsbankens Rule of Law-ranking) som vissa amerikanska delstater (som exempelvis använder jurysystem i kommersiella tvister och kan utdela skyhöga så kallade ”punitive damages” som för europeiska investerare framstår som väldigt främmande).

Förhoppningsvis kan den nya regeringens stöd för investeringsskydd och uppmuntran till en nykter diskussion innebära att vi kommer bort från populistiska myter som att ISDS ”kringgår demokratin” eller flyttar makt från domstolar till ”hemliga företagsjurister”. Myter som dessa hindrar den viktiga diskussionen om vilka rättigheter vi egentligen kan förvänta oss när vi gör affärer i främmande länder samt hur vi ska kunna driva igenom dessa rättigheter på bästa sätt. Att bara säga ”stäm ett trilskande land i dess egen domstol” är i detta sammanhang ett lika naivt som förenklat sätt att skjuta ner diskussionen innan den ens kommit igång.

Controversial Editorial in The Economist

The usually well-informed, pro-trade newspaper The Economist recently published an editorial that has been used by anti-globalization voices as a victorious proof that also “market friendly” voices question ISDS. This is not an accurate reading of the editorial, which, as the sub-heading states, argues that investment protection “is not the horror critics claim, but could be improved”. This is a relatively moderate – and arguably uncontroversial – approach that should not be understood as an attack on investment protection.

That being said, the text echoes many of the common misconceptions thrown around in the debate surrounding ISDS. The newspaper claims that the clauses defining the scope of ISDS are “insufficiently precise”. By claiming this, the Economist fails to make the crucial distinction between substance and procedure. The substantive protections can very well be said to be imprecise in some cases, which has indeed been done repeatedly and also led to more recent agreements including more detailed regulations of the scope of substantive protection. ISDS is, however, a whole other matter and only concerns the procedural tools to enforce the substantive clauses.

Furthermore, the newspaper criticises the confidential ISDS proceedings. This is indeed something that can be questioned in an investment dispute context. But the simple fact is that TTIP is likely to include the most transparent ISDS proceedings in history (as we discuss in Swedish here ) through the application of the UNICTRAL Rules on Transparency in Treaty-based Investor-State Arbitration.

Very few court systems in Europe, if any, can demonstrate the same level of transparency as the UNCITRAL Rules on Transparency, adopted in 2013 and in force as of 1 April this year. UN member states spent three years drafting these rules. They spent another year drafting a convention on the same topic, to expand the scope of the Rules on Transparency. Yet, in the public debate, it is as if none of these events ever took place.

The Economist also makes the populist mistake of using a few controversial cases as benchmarks for an entire procedural regime. But the very fact that a controversial case is brought does not mean that the procedural system as such is defect: neither in international law nor in domestic courts.

When national courts render decisions we do not approve of, perhaps in favor of parties we do not approve of, we do not say “Close the court!”.

We may say “change the law!”, or “that was a poorly drafted agreement”. We may even say that “the court got it wrong”, “the judge didn’t understand the case”. But we do not say that the court should be closed every time we disagree with one of its decisions. That would be an unacceptable principle in any system governed by the rule of law.

The real focus of discussion should be the substantive commitments by states. Once these commitments have been made, most sensible commentators find it reasonable that there should be a way to hold states accountable for them.

More than anything, the fact that even a normally moderate voice succumbs, at least in some aspects, to over-simplified rhetoric is a worrying sign that the entire discussion about ISDS has been tilted in a worrisome direction.

ISDS is not a threat to environmental protection

Arguments against ISDS are triggered by assumptions and careless readings of the outcomes of some ‘controversial’ cases. In these cases – some of which do not even have an outcome yet – investors brought a claim against governments to ISDS stemming from environmental measures. Therefore, according to these arguments, ISDS as a whole is therefore a threat to environmental protection.

These assumptions are, at best, ignorant – at worse, false.

Investment agreements provide commitment of two (or more) governments to accord treatment according to international law to investors from its treaty partner. When an investor alleged that this standard of protection has not been fulfilled, it has the right to submit a claim to ISDS.

The fact that this claim may also cover those stemming from an environmental measure does not mean that governments cannot regulate for environmental protection.

First, ISDS as a legal procedural mechanism does not define policy. It does not regulate the substance of environmental regulation governments can have and levels of environmental standards governments can impose.

Second, in no case will the government be required to change its policy since ISDS do not provide injunction as a remedy.

Third, as a matter of fact, the number of cases stemming from measure with environmental motives has been small.

Fourth, the claims typically do not concern legislative acts.

Most of the challenged measures are administrative in nature, for instance treatment under certain permits, licenses and contracts which gives specific right to investors. When a government has given a specific right under an administrative instrument to a foreign investor, such investor has the right to reasonably rely upon it. As a matter of legal principle, the same right goes to any other actors, including a domestic investor.

Fifth, case law suggests that when environmental concerns have been found justified,  and investment protection standards were fulfilled, claims against governments have not been successful. Tribunals have found that governments do not have to compensate investors for  measures with justified environmental concern. This includes measures which are, among others, non-discriminatory, transparent, does not violate a specific commitment given by the government, and which are supported by a certain degree of scientific evidence (see among others, Methanex v US, Glamis Gold v US, Chemtura v US, Emilio Agustin Maffezini v Spain, Saar Papier v Poland available on italaw.com).

The chosen description of a claim as ‘environmental’ is not a decisive factor to assess whether ISDS poses a threat to environmental protection. It is the content that matters. As in any system governed by the rule of law.

Who is the investor?

The description of the investor in the ISDS debate has grown to almost mythical proportions. For an outside observer it would be easy to get the impression that the beneficiaries of investment treaty protection treaties – and the users of investor-state dispute settlement – are a narrow group of multinational companies, who use treaties to bully states. This assumption is simply not supported by the basic facts.

Investment protection treaties, be they bilateral or multilateral like the NAFTA or the TTIP that is now being negotiated, generally put no lower threshold on the size of investment to be protected. The treaties’ definitions of which types of investments are protected in practice presuppose some kind of risk-taking and long-term commitment in the host state but apart from that, definitions are wide and include a wide range of activities. As a matter of principle, investors small and big, get the same protection.

In reality, about one fourth of all ISDS claims have been brought by individuals or very small corporations, according to a comprehensive OECD study. This share of the caseload increases significantly if also medium-sized companies are included. Conversely, the same survey found that the very large multinational companies count for only 8% of the known cases.

Unlike the impression often painted in the debate, a minority of claims relate to public health or environmental protection. By way of example, one of the sectors with most ISDS claims launched in the last few years is the renewable energy sector, as many states have recently withdrawn different incentives for renewable energy investments. Some international investors claim that these measures violate the Energy Charter Treaty, which has led to over 20 arbitration cases.  Many of these solar and wind power companies are relatively small.

It also deserves pointing out that a large number of investment treaty claims have been launched by private persons (see cases listed at www.italaw.com).

Ett historiskt perspektiv på ISDS

I den svenska debatten ges ibland intrycket att skiljeförfaranden mellan investerare och stater är en modern uppfinning som skapats i globaliseringens tidevarv för att skydda stora företag. Visst är det så att denna typ av skiljeförfarande har ökat under de senaste decennierna och kommit att bli den föredragna metoden för både investerare och stater att slita tvister. Men faktum är att skyddet för utländska investerare har en väldigt lång historia i den internationella rätten.

Investeringsskyddet, som har rötter från medeltiden och som dokumenterats omfattande från i alla fall 1700-talet, bygger på teorin att om en stats medborgares rättigheter kränks så kränks även staten. På detta sätt kan alltså en investerare, genom sin hemstat, hoppas på en viss typ av det som i folkrätten kallas för diplomatiskt skydd. Diplomatiskt skydd innebär att en stat på olika informella sätt försöker driva igenom en medborgares, eller för den delen ett inhemskt företags, krav mot en annan stat; i extremfallen, när andra medel är uttömda, sker detta genom formell tvistelösning mellan de berörda staterna.

Gemensamt för såväl formell mellanstatlig tvistelösning som informellt diplomatiskt skydd är en avgörande svaghet: det är bara stater som erkänns som parter. Därför är man som enskild utlämnad till sin egen stat för att kunna utöva skydd. Om exempelvis en svensk investerare upplever sig felbehandlad av en främmande stat måste investeraren gå till den svenska regeringen och begära stöd i form av diplomatiskt skydd. Det kan ske i form av påtryckningar, diplomatiska förhandlingar eller olika typer av sanktioner för att driva igenom den svenska investerarens krav. Formellt sett tar den svenska regeringen då över medborgarens anspråk och ”höjer upp” tvisten till en folkrättslig nivå. Den svenska regeringen har dock ingen skyldighet att göra detta. I praktiken är så klart stater sällan intresserade av att ta stora diplomatiska risker för att skydda en enskild medborgare eller investerare. Det är här ISDS kommer in i bilden.

Erfarenheten visade att stater, i alla fall i modern tid, sällan befattade sig med att skydda sina investerare, eftersom det kostade för mycket diplomatiskt kapital. När staten sade nej fanns således inga andra möjligheter för en felbehandlad investerare att få sin sak prövad (utom att stämma den främmande staten i statens egna domstolar, vilket sällan upplevs som ett attraktivt alternativ).

Som en reaktion på att det diplomatiska skyddet sällan var en effektiv väg för att skydda investerare inleddes därför under 1960-talet förhandlingar om att ”avpolitisera” investeringstvister. Förhandlingarna ledde 1965 fram till ”The Convention on the Settlement of Investment Disputes ”(ICSID-konventionen), som fastslår grunderna för hur dessa tvister ska slitas mellan investerare och stater. Konventionen grundade också det center, ICSID, som är ett organ under Världsbanken och som sedan dess administrerat många av dessa investeringstvister. Idag har 158 stater anslutit sig till ICSID-systemet.

Att flytta politiskt och diplomatisk känsliga tvister från den rent mellanstatliga nivån, och därmed ge enskilda en direkt väg att ställa stater till svars för deras folkrättsliga åtaganden, visade sig vara en stor succé.

Exempel på stora investeringstvister utanför ICSID är den skiljedomstol som under 1980-talet sattes upp för att lösa de politisk väldigt känsliga tvister som uppstod i efterdyningarna av den diplomatiska krisen mellan USA och Iran samt flera fall baserade på den multilaterala Energistadgan, som tryggat en stabil energimarknad i många delar av världen och bland annat hjälpt aktieägarna i det exproprierade energibolaget Yukos att vinna mot Ryssland.

 

Cecilia Malmström, TTIP och ISDS

Den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström frågades i förra veckan ut av EU-parlamentet och blev i tisdags godkänd som tilltänkt handelskommissionär. Utfrågningen kom till stor del att handla om de pågående TTIP-förhandlingarna i allmänhet och ISDS i synnerhet.

ISDS-frågan var extra aktuell eftersom det under dagarna innan utfrågningen varit oklart hur Cecilia Malmström, och i förlängningen den nya kommissionen under Jean-Claude Juncker, ställer sig till klausulens vara eller icke vara i såväl TTIP som det färdigförhandlade CETA (där det istället är Kanada som är motpart).

Cecilia Malmström har haft kort tid på sig att sätta sig in i dessa frågor men under utfrågningen visade hon prov på en balanserad syn på ISDS. Hon sade bland annat att CETA-avtalet , som innehåller ISDS, inte kommer att återöppnas för förhandling men att hon samtidigt inte tänker sätta ner foten definitivt om ISDS i TTIP. Hon försvarade däremot ISDS som princip, samtidigt som hon poängterade att skiljeförfarandena måste präglas av transparens och att de materiella investeringsskyddsreglerna måste ge utrymme för staters legitima lagstiftningsintressen.

Forumet var givetvis inte det bästa för en nyanserad diskussion, med tanke på det inkvisitoriska upplägget och de hårda tidsmässiga begränsningarna, men förhoppningsvis kommer Cecilia Malmström att få möjlighet att tydligt kommunicera varför kommissionen, åtminstone tidigare, varit positivt inställd till att inkludera ISDS i båda dessa traktat. Tyvärr var detta perspektiv frånvarande under utfrågningen.

För det är ju faktiskt så att några återkommande punkter lätt försvinner i den hätska diskussionen, så var fallet även under måndagens utfrågning. Exempelvis:

  • Det är ofta tvistelösningen som får klä skott när det egentligen är de materiella delarna av investeringsskyddet som kritiseras. Många av frågorna till Malmström handlade inte egentligen om ISDS utan om de materiella standarder som stater förväntas följa. Här finns mycket att diskutera men det rör inte själva skiljeförfarandereglerna, som ju är till för att driva igenom vad staterna åtagit sig.
  • Visserligen har USA och EU på det stora hela väldigt sofistikerade domstolar (även om det finns gott om skräckexempel bland såväl amerikanska delstater som europeiska medlemsländer) men att välja skiljeförfarande handlar inte nödvändigtvis om misstro mot domstolar. Snarare är det så att man försöker skapa en neutral spelplan, ett forum där ingen av parterna är på hemmaplan.
  •  Som utgångspunkt är det inte orimligt att ställa krav på staters beteenden gentemot utlänningar. Om man accepterar att man kan ställa sådana krav, måste man också acceptera att kraven kan drivas igenom av den som drabbas när stater missköter sig och inte lever upp till folkrättens krav.

Förhoppningsvis får Cecilia Malmström mer tid att sätta sig in i frågan och kan uttrycka dessa punkter framöver. Under tiden kan man glädjas åt att hon under utfrågningen både uttalade en balanserad syn på förhandlingarna och gav sitt starka stöd för transparenta ISDS-förfaranden.

Ignoring the facts – again

The Swedish Trade Union Confederation (Sw. LO) is arguing that ISDS is “characterized by a lack of transparency, high costs, un-justified lawsuits and also carry the risk that human rights are violated.”

The arguments once again illustrate the careless treatment of facts in the ISDS-debate. This is what LO failed to mention.

ISDS is becoming more transparent than courts

In 2013, UNCITRAL adopted transparency rules for ISDS.  ISDS-proceedings under the new UNCITRAL Transparency Rules will be more transparent than proceedings in domestic court. For example; (i) information about the case will be promptly made available as soon as the case has been initiated; (ii) the public will as a general rule have access to all documents from the proceeding; (iii) non-disputing parties will be allowed to file submissions; (iv) hearings may be open to the public, including through video link.

Governments have also agreed to more transparency, even before the adoption of the UNCITRAL Transparency Rules. As a result, documents from ISDS proceedings can easily be accessed online now, including almost 300 ISDS decisions.

ISDS is not more costly than proceeding in domestic court

Any dispute can be costly, depending on the complexity of the case, and complex cases naturally will result in higher legal counsel fee. A study by the OECD has found that legal counsel fees and experts is the largest cost component in ISDS, estimated to average 82% of the total cost of a case.

Legal fees being the decisive factor, costs would not necessarily be lower in a public court proceeding. It is more likely that they run higher. This is so because litigation in domestic court can be subject to one or two stages of appeals. In such cases, counsel fees will triple. In contrast, international arbitration is a one instance procedure.

ISDS is not characterized by unjustified lawsuits

The statement that ISDS is characterized by un-justified lawsuits is completely unsubstantiated. There is not support for such statement from any of the institutions or organs involved in investor-state dispute settlement.

In a democratic society, any person who is of the opinion that its rights have been violated should be entitled to initiate a legal procedure to defend this right. This is an inherent element of rule of law.

It is for the arbitration tribunal to decide whether the claim bears merit, depending on the evidence presented, i.e. exactly the same as for litigation in domestic court.

The character of lawsuits does not define a system.  The quality of the awards does.

ISDS does not increase the risk of human rights violations

The protection of human rights is an important element of international law. It is defined for example by the European Convention of Human Rights, and alleged human rights violations are decided by the European Courts of Human Rights.

The European Court of Human Rights received 65,900 applications – in 2013 alone. As of 31 January 2013, there were a total 568 known ISDS cases – in the last 20 some years.

Risks of human rights violations are very high in some parts of the world, illustrated not least by the applications to the European Court of Human Rights in one year only. This is of course worrying.

The ISDS system however is designed to enforce rights in accordance with international law. These rights will in most cases include the protection against expropriation and non-discrimination, rights also protected under the European Convention of Human Rights.

Risks of human rights violations should always be mitigated. But removing the one mechanism which truly enforces treaty rights under international law is not the way forward.

Ingen domstol är lika öppen som ISDS i TTIP

En stor del av diskussionen om ISDS har handlat om transparens.
Skiljeförfarande har anklagats för att vara präglat av mindre insyn än tvister i nationell domstol. Det som diskuterats är frågan om transparens när en tvist väl brutit ut mellan en investerare och en stat. I vilken utsträckning kan man räkna med att allmänheten får insyn i tvisten?

Det stämmer att skiljeförfarande traditionellt utgått från konfidentialitet; just detta är ofta en av anledningarna till att parter väljer skiljeförfarande över huvud taget. Men när det gäller ISDS är bilden en helt annan. I dag publiceras de flesta ISDS-domar och väldigt få tvister hålls borta från allmänheten.

Ett stort steg framåt är de transparensregler som förhandlades fram inom ramen för FN:s handelsrättskommission och trädde i kraft tidigare i år (UNCITRAL Transparency Rules). Dessa regler, som med stor sannolikhet kommer att ingå i TTIP och framtida europeiska investeringsskyddstraktat, höjer ribban för transparens i ISDS-tvister till en nivå som ingen nationell domstol i Europa når upp till.

De nya reglerna öppnar upp alla steg av processen; tvistens existens ska bli tillkännagiven så snart den är påkallad, alla dokument (inklusive beslut och domar) ska direkt göras tillgängliga för allmänheten; utomstående parter – till exempel NGOs – ges möjlighet att delta i processen på olika sätt, och förhandlingen skall kunna göras tillgänglig för alla som vill ta del av den, till exempelvis genom videosändning. Ett särskilt sekretariat har upprättats dit allmänheten kan vända sig för att få tillgång till allt material från pågående och avslutade processer.

Så påståendet att ISDS i TTIP kommer att leda till hemliga processer som i stället borde slitas i domstol är inte helt korrekt. Faktum är att ISDS-tvister genom FN:s nya transparensregler kommer att bli mycket mer transparenta än i princip alla domstolprocesser. Den som inte tror på det påståendet kan försöka att få en svensk domstol att i en pågående tvist tillåta en NGO att skriva en inlaga, eller gå med på att videosända en huvudförhandling…