Category Archives: Exempel på tvister

EXEMPEL PÅ ISDS-TVIST: STATI, ASCOM & TERRA RAF V. KAZAKHSTAN

Landscape with mountains, KazakhstanDenna sammanfattning av Anatolie Stati, Gabriel Stati, Ascom Group SA and Terra Raf Trans Traiding Ltd v. Kazakhstan är baserad både på skiljedomen från 19 december 2013 och den efterföljande domen från Svea hovrätt från den 9 december 2016. Båda dokumenten finns tillgängliga här.

Tvisten baseras på Energistadgan (ECT) och initierades av en moldavisk affärsman (Anatole Stati), hans son (Gabriel Stati) och två bolag som de båda ägde. Tillsammans ägde männen och deras bolag två kazakiska företag som investerade i två olje- och gasfält i Kazakhstan. Enligt investerarna utsattes de sedemera för omfattande statliga trakasserier som syftade till att få dem att sälja sina tillgångar till underpris. Dessa trakasserier sträckte sig från direkt inblandning i den dagliga affärsverksamheten till fängslande av personer kopplade till investerarna. Enligt investerarna påverkade detta fältens värde dramatiskt, vilket var statens syfte: staten ville helt enkelt ta över fälten och försökte därför pressa ner priset. Investerarna vägrade ändå konsekvent att sälja sina tillgångar för underpris till staten. Istället hittade man till slut en utomstående köpare som var beredd att betala ett högre pris än vad staten erbjöd men den transaktionen kunde aldrig genomföras, eftersom staten då övertog fälten.

Investerarna inledde därför skiljeförfarande mot Kazakhstan och hävdade att staten brutit mot sina ECT-åtaganden på ett flertal sätt.

Kazakhstan hävdade å sin sida att fälten var dåligt skötta från början och dessutom på flera sätt stred mot inhemsk lag, vilket motiverade att staten klev in och räddade företagen från ekonomisk kollaps. Staten menade också att investeringens ägarkedja var oklar, vilket skulle innebära att skiljenämnden saknade jurisdiktion.

Skiljenämnden bedömde att den hade jurisdiktion och gick i huvudsak på investerarnas linje, efter att ha inhämtat omfattande bevisning. Staten ansågs ha brutit mot sin skyldighet att garantera “skälig och rättvis behandling” till utländska investerare. Efter en omfattande värdering av de olika tillgångarna kom två av tre skiljemän fram till att investerarnas förluster uppgick till cirka 500 miljoner dollar, vilket var betydligt mindre än vad investerarna beräknat (en av skiljemännen var skiljaktig och ansåg att fälten var värda mer).

Nämnden hade sitt juridiska säte i Stockholm, vilket bland annat innebär att svenska domstolar är ytterst ansvariga för att avgöra skiljedomens giltighet. Staten vände sig därför till Svea hovrätt för att försöka få domen åsidosatt (vi har tidigare skrivit här om hur nationella domstolar utövar kontroll över ISDS-tvister). Staten ifrågasatte domen på flera olika grunder, som sammanfattas väl av domstolen i sin dom (på svenska). Svea hovrätt ansåg emellertid inte att skiljedomen tillkommit på ett felaktigt sätt och valde därför att inte åsidosätta den.

Exempel på ISDS-tvist: Rusoro v. Venezuela

Moulting gold at a factoryDenna sammanfattning bygger på fakta såsom den återges i domen från augusti 2016.

Venezuelas tidigare president Hugo Chavez nationaliserade under sommaren 2011 guldindustrin genom ett officiellt dekret. Konsekvenserna av detta dekret var att staten tog över all egendom och alla gruvrättigheter som ägdes av utländska bolag aktiva i landets guldproduktion, samt att utländska bolag förbjöds från att exportera guld ur landet.

Rusoro, som hade omfattande investeringar i Venezuela, hävdade att nationaliseringsdekretet stred mot det bilaterala investeringsskyddsavtalet mellan Kanada och Venezuela.

Under skiljeförfarandet var det inte omtvistat att Chavez dekret utgjorde expropriation; Venezuela medgav att det rört sig om en expropriation men att den skett på ett lagligt sätt (däremot ifrågasatte staten såväl skiljenämndens jurisdiktion samt sitt betalningsansvar).

Skiljenämnden avfärdade några av bolagets krav på grund av preskription men ansåg att staten gjort sig skyldig till en olaglig expropriation. Nämnden ansåg visserligen att Venezuela hade rätt att expropriera av politiska skäl och att reformerna hade skett i enlighet med landets lagstiftning och på ett icke-diskriminerande sätt. Däremot hade staten inte betalat någon ersättning till Rusoro, vilket gjorde att expropriationen stred mot avtalet.

En stor del av skiljedomen ägnas åt beräkningen av hur mycket Rusoros tillgångar var värda (dvs hur mycket staten skulle ha betalat för expropriationen). Efter att ha lyssnat på ekonomiska experter från båda sidor värderade nämnden Rusoros förlorade egendom – bestående av en stor mängd koncessionskontrakt – till 1,2 miljarder dollar plus ränta.

Exempel på ISDS-tvist: Windstream Energy LLC v. Canada

River Skyline Overlooking Detroit, Michigan as seen from Windsor, OntarioDenna sammanfattning av Windstream v. Canada bygger på domen som avkunnades 27 september 2016 och publicerades några månader senare.

Windstream är ett amerikanskt företag som investerade i en av världens största vindkraftsparker, som är tänkt att ligga I den stora sjön Lake Ontario. Parken är dock inte färdigbyggd, enligt Windstream på grund av att delstaten Ontario avbrutit arbetet i förtid av politiska skäl.

År 2010 vann Windstream ett 20-årigt kontrakt med delstaten och inledde de förberedande investeringarna. Under tiden lanserades en konsultation med allmänheten i Ontario, vars resultat i februari 2011 ledde till att Ontarios energimyndighet pausade projektet för att kunna genomföra ytterligare studier om vindparkens påverkan på omgivningen.

Pausen pågår fortfarande och vindparken har inte kunnat slutföras. När Windstream påkallade skiljeförfarande 2014 hävdade man att staten i praktiken ställt in projektet helt, eftersom bolaget inte längre skulle kunna möta de kommersiella deadlines som var uppställda för projektet. Bolaget hävdade att myndighetens agerande stred mot NAFTA och stämde därför Kanada, som är folkrättsligt ansvarig för landets delstater.

Skiljenämnden ansåg inte att Windstreams investering blivit exproprierad, eftersom bolaget inte blivit av med sina tillgångar: kontraktet existerar fortfarande och kan, åtminstone i teorin, omförhandlas.

Däremot fälldes staten för ett brott mot bestämmelsen om “skälig och rättvis behandling”. Skiljenämnden fann visserligen att delstatens ursprungliga vetenskapliga syfte med pausen verkade genuint (även om skiljenämnden också poängterade att delstaten kunde ha varit mer transparent i processen) men ansåg att detta syfte inte följts upp på ett tillräckligt vis: det verkade helt enkelt inte ha genomförts särskilt många studier. Under de förutsättningarna var det inte rimligt att lämna investeraren i ett långvarigt “limbo”.

Kanada fälldes därför för brott mot NAFTA och dömdes att betala ett skadestånd om 21 miljoner euro; detta belopp var lägre än vad Windstream yrkat men skiljenämnden lyfte fram att kontraktet fortfarande var i kraft och kunde omförhandlas, vilket begränsade bolagets skadestånd.

Vi har tidigare skrivit om en liknande tvist som också handlade om Ontarios förändrade regelverk för vindkraft. I det målet, Mesa v. Kanada, vann staten dock på alla punkter.

Exempel på ISDS-tvist: Pac Rim Cayman LLC v. El Salvador

Inside of salt mine shoot on corridorDenna sammanfattning är baserad på ICSID-domen mellan Pac Rim och El Salvador, som publicerades i oktober 2016.

Pac Rim baserade sin talan på Central America Free Trade Agreement (CAFTA) och på el salvadoransk investerings-lagstiftning. Investeraren hade ett tillstånd för att utforska potentiella guldfyndigheter, som till största delen befann sig under jord. Tvisten grundar sig i regeringens ovilja att tilldela Pac Rim den licens som behövdes för att utnyttja tillståndet, vilket enligt investeraren utgjorde ett brott mot inhemsk lag.

Staten å sin sida menade att deras vägran var baserad på att investeraren misslyckats med att skaffa sig antingen äganderätt eller tillstånd från alla landägare i området, vilket var ett krav under landets gruvlagstiftning.

Skiljenämnden ansåg inte att den hade jurisdiktion under CAFTA, utan grundade istället sin behörighet på el salvadoransk lagstiftning, som tillåter ICSID-mål mot staten.

Nämnden gav staten rätt och avfärdade investerarens tolkning av gruvlagstiftningen: enligt nämnden krävdes tillstånd från landägare även om verksamheten endast skedde under jord, eftersom gruvdriften riskerar att skada miljön på fastighetsägarnas egendom. Investerarens tolkning var därför inte proportionerlig i förhållande till de risker som verksamheten innebar.

Eftersom investeraren inte efterlevt gruvlagstiftningens krav för att få en gruvbrytnings-licens hade inte regeringen någon skyldighet att utfärda licensen.

Investeraren dömdes också att betala majoriteten av statens kostnader i samband med processen.

Vi har tidigare sammanfattat andra domar som berör gruvindustrin.

Följ Vattenfall v. Tyskland live

Blogg_v41_2För närvarande pågår huvudförhandlingen i det uppmärksammade ICSID-målet mellan Vattenfall och den tyska regeringen. Parterna har kommit överens om att sända förhandlingen live, via ICSIDs hemsida. Den som är intresserad av ISDS kan följa denna länk för att se ur en förhandling går till. Sändningen börjar klockan 19 svensk tid varje kväll under denna och nästa vecka.

Nyligen publicerad: Peter Allard v. Barbados

Blogg_v41Domen i Peter A. Allard v. Barbados, ett uppmärksammat ISDS-mål, är nu allmänt tillgänglig.

Vi har skrivit om målet tidigare. En kanadensisk affärsman och filantrop, Peter Allard, inledde skiljeförfarande mot Barbados i en process som administreras av Permanenta skiljedomstolen i Haag. Målet handlar om Allards miljöskyddsområde vid Barbados kust. Han hävdade att myndigheter i Barbados misslyckats med att verkställa landets egen miljölagstiftning, på ett sätt som förorenade miljöskyddsområdet och stred mot det bilaterala investeringsskyddsavtalet mellan Kanada och Barbados.

I en skiljedom från juni 2016 avfärdade skiljenämnden samtliga krav från Allard. Nämnden delade inte investerarens bedömning att Barbados bröt mot avtalets skyldighet att garantera “full protection and security” när staten inte kunde förhindra att naturområdet drabbades av föroreningar. Som utgångspunkt ansåg skiljenämnden att skyldigheten att garantera “full protection and security” i praktiken innebär att staten måste iaktta  “rimlig omsorg” men inte att staten har så kallat strikt ansvar.

Skiljenämnden ansåg att landets myndigheter genomfört rimliga åtgärder för att skydda naturområdet. Bland annat påpekade nämnden att myndigheterna etablerat en kommitté för att utveckla en plan för att kunna bevara området.

Investerarens påståenden om expropriation avslogs också. Skiljenämnden ansåg att investeraren inte blivit av med sin investering eftersom han fortfarande är ägare och bedriver “någon form av” verksamhet där, bland annat i form av ett café.

Simon Lester, som är analytiker på Cato Institute, hävdar i en artikel att målet skickar en viktig signal om miljöskydd och ISDS. Enligt honom kan skyddsartiklarna i en BIT öppna upp framtida mål där miljöorganisationer kan hjälpa investerare att stämma stater som påstås göra ett otillräckligt arbete med att skydda miljön i landet. Han nämner exempelvis fall där konsekvenser av den globala uppvärmningen – såsom stigande havsnivåer – skadar en investering.

Så kontrolleras ISDS av nationella domstolar

Blogg_v35Nationella domstolar spelar en viktig roll i ISDS och säkerställer att systemet uppfyller principer om ”rule of law” och rättsäkerhet Enligt New York-konventionen – som nästa alla världens stater skrivit under – kan parter i ett skiljeförfarande begära att en nationell domstol bedömer processuella aspekter av en skiljedom, exempelvis om parterna har kunnat göra sin röst hörd och om processen varit i följt parternas avtal. Alla moderna nationella skiljedomslagar innehåller också regler för att garantera domstolars tillsyn av skiljeförfaranden.

Det finns många exempel på när nationella domstolar utövat sin kontrollfunktion i ISDS-sammanhang.

I CME v. Czech Republic ansåg skiljenämnden att landets myndighet för mediatillsyn hade skadat investerarens position som exklusiv operatör för en privat tjeckisk TV-kanal, vilket lett till att CME visserligen behållit sina tillgångar på pappret men inte haft någon möjlighet att utöva sin affärsverksamhet i landet. Vid en sammanlagd bedömning ansåg skiljenämnden att myndighetens agerande utgjorde en expropriation i strid med det ömsesidiga investeringsskyddsavtalet mellan Nederländerna och Tjeckien.

Skiljenämnden hade säte i Stockholm, vilket innebär dels att den svenska skiljeförfarandelagen var tillämplig på processuella frågor, dels att Svea hovrätt var behörig domstol att pröva klandertalan. Tjeckien vände sig till Svea hovrätt och hävdade, bland annat, att en av skiljemännen uteslutits från överläggningarna och att resultatet av skiljedomen stred mot den svenska rättsordningen, eftersom det pågick en parallell process i London mellan i princip samma parter. Svea hovrätt avslog Tjeckiens talan och framhöll att samtliga skiljemän getts rimlig tid att delta i överläggningarna och alltså inte hållits utanför. Domstolen ansåg inte heller att skiljedomen stred mot svenska grundläggande rättsprinciper.

I ett annat mål, Metalclad v. Mexico, fann skiljenämnden att Mexiko brutit mot bestämmelsen om ”skälig och rättvis behandling” i NAFTA (”North American Free Trade Agreement”) genom att inte tillgodose att det fanns tydliga regler för en typ av tillstånd som investeraren behövde. Enligt skiljenämnden hade staten misslyckats med att erbjuda transparenta villkor för investeraren.

Metalclad-tvisten hade säte i Vancouver, Kanada och Mexikos klandertalan hamnade till slut framför högsta domstolen i delstaten British Columbia, där staten hävdade att skiljedomen skulle förklaras ogiltig eftersom skiljenämnden hade läst in ett krav på ”transparenta villkor” som inte framgick av NAFTA. Domstolen höll med Mexico och ansåg att skiljenämnden gått utanför sitt mandat genom att lägga brist på transparens till grund för sin skiljedom. De delar av skiljedomen som var grundade på detta resonemang åsidosattes därför av domstolen i Vancouver.

Exempel på ISDS-tvist: Philip Morris v. Uruguay

Blogg_v34Denna sammanfattning är baserad på domen i ICSID-målet mellan Philip Morris och Uruguay, som publicerades i juli 2016.

Målet påminner om det mellan Philip Morris och Australien. I båda målen yrkade Philip Morris skadestånd för att deras investeringar förlorat i värde i samband med ny, restriktiv tobakslagstiftning.

Målet mot Australien avfärdades på ett tidigt stadium, när skiljenämnden ansåg att Philip Morris på ett otillåtet sätt utnyttjat ett dotterbolag för att få tillgång till ISDS. Därför avgjordes aldrig kärnfrågan. Uruguay-tvisten gick däremot hela vägen till en prövning av saken och en majoritet av skiljenämnden fann att Uruguays lagstiftning inte bröt mot det bilaterala investeringsskyddsavtalet mellan Schweiz och Uruguay (BIT:en).

I den 300 sidor långa domen går skiljenämnden igenom en stor mängd fakta. Det är i huvudsak två delar av Uruguays lagstiftning som Philip Morris ifrågasätter: dels ett beslut från landets hälsoministerium om att varje tobaksbolag bara får sälja en variant av varje varumärke (det vill säga inga ”light”, ”menthol” eller ”gold”), dels ett presidentbeslut som ökade den obligatoriska storleken på cigarettpaketens hälsovarningar från 50% till 80%.

Bolaget hävdade att dessa åtgärder stred mot flera av BIT:ens bestämmelser och att deras investering, i form av immateriella rättigheter, skadats.

Skiljenämnden höll med Philip Morris om att immateriella rättigheter, såsom varumärken, i och för sig var skyddade av BIT:en men fann inte att bolaget hade visat att staten brutit mot avtalet, bland annat för att bolaget inte lidit tillräckligt stor skada och för att staten agerat med en uppriktig ambition att skydda folkhälsan. Statens åtgärder kunde varken anses vara en expropriation eller ett brott mot “skälig och rättvis behandling” eftersom stater har ett stort utrymme att genomföra reformer för att skydda legitima intressen, så länge de görs på rationella grunder och i god tro. Utredningen i målet visade att Uruguay haft en uppriktig ambition att skydda sin befolkning och genomfört reformerna på ett seriöst och välmotiverat sätt och under de omständigheterna kunde inte Philip Morris få gehör för sin talan.

Philip Morris hade också hävdat att de nekats en rättvis prövning i Uruguayansk domstol, dit bolaget först hade försökt överklaga tobaksåtgärderna. Bolaget sade sig ha hamnat i kläm på grund av en speciell processuell besynnerlighet i det uruguayanska systemet, som gjorde att två olika instanser kunde säga emot varandra: även om landets högsta domstol gett bolaget rätt så valde en administrativ domstol att ignorera högsta domstolen och avslå bolagets överklagan. Skiljenämnden höll med om att detta var märkligt men sade samtidigt att det inte var tillräckligt för att Uruguays domstolsväsende skulle kunna anses ha förnekat Philip Morris en rättvis domstolsprövning.

Eftersom Philip Morris förlorade på alla punkter fick bolaget betala hela kostnaden för tvisten, samt 70% av Uruguays advokatkostnader.

Exempel på ISDS-tvist: Transglobal Green Energy v. Panama

Panama2016Denna sammanfattning är baserad på de fakta som framkom i ICSID-målet mellan det amerikanska bolaget Transglobal Green Energy (”Transglobal”) och Panama. I domen från den 2 juni 2016 avfärdade skiljenämnden talan på ett tidigt stadium och ansåg att investeraren försökt att missbruka ett investeringsskyddsavtal.

Målet handlade om en anläggning för vattenkraft i Panama. Ett bolag som ägdes av den panamanska medborgaren Julio Cesar Lisac fick ett koncessionsavtal från staten som gav dem rätt att driva anläggningen i 50 år. Efter bara ett år sade staten upp avtalet, eftersom de ansåg att bolaget inte uppfyllt sina skyldigheter (koncessionen gick sedan till ett annat bolag i stället). Julio Cesar Lisac överklagade uppsägningen i panamansk domstol.

Efter uppsägningen av koncessionsavtalet överförde Julio Cesar Lisac delar av sitt ägande i vattenkraftsanläggningen till det amerikanska bolaget Transglobal. Eftersom Transglobal var amerikanskt inledde investerarna därefter gemensamt ett skiljeförfarande baserat på det bilaterala investeringsskyddsavtalet (”BIT”) mellan USA och Panama, där de hävdade att uppsägningen av det 50-åriga avtalet stred mot BIT:en.

Skiljenämnden fann dock att de saknade behörighet att höra Transglobals talan. Eftersom både Lisac och hans bolag var från Panama kom nämnden fram till att flytten av ägande till det amerikanska bolaget hade gjorts med det enda syftet att uppnå skydd under BIT:en mellan USA och Panama. Därför, ansåg skiljenämnden, försökte investerarna skapa ”artificiell internationell jurisdiktion över en redan existerande inhemsk tvist”, vilket utgjorde missbruk av BIT:en.

Skiljenämndens resonemang påminner om målet Philip Morris v. Australien, där en annan nämnd avslog Philip Morris talan och ansåg att den utgjorde missbruk av ett annat investeringsskyddsavtal.

Båda dessa nyss avgjorda mål visar att det inte finns något utrymme att utnyttja ISDS för att lansera illegitima processer mot stater. En forskare beskrev nyligen denna tendens som att skiljenämnder ”vaktar grinden till ISDS-mål mot stater”.

 

Mesa Power Group LLC v. Canada

Array of wind power station at the sunsetDenna sammanfattning av Mesa v. Canada, en nyligen avgjord tvist baserad på NAFTA-avtalet, bygger på domen från 31 mars 2016.

Käranden Mesa Power Group LLC (“Mesa”) är ett amerikanskt företag som utvecklar projekt inom förnyelsebar energi, främst vindkraft. Mesas talan mot Kanada byggde på provinsen Ontarios så kallade “Feed-in Tariff”-program. Programmet hade initierats av Ontario för att uppmuntra och stödja både utvecklingen och konsumtionen av förnyelsebar energi i provinsen.

Enligt programmet kunde såväl inhemska som utländska producenter av förnyelsebar energi ansöka om ett långtidskontrakt – mellan 20 och 40 år – från provinsen, som skulle garantera ett fast pris för elektricitet som genererades till Ontarios elmarknad. Deltagare i programmet var dock tvungna att garantera att 25-50% av utrustningen som användes i produktionen var tillverkad i Kanada.

Mesa skickade utan framgång in sex ansökningar om långtidskontrakt enligt programmet. Därför stämde företaget Kanada under NAFTA, ett stort avtal som ingåtts mellan Kanada, Mexico och Mesas hemland USA. Företaget hävdade att Ontarios provinsregering agerat godtyckligt och diskriminerande när kontrakt delades ut, på ett sätt som bröt mot NAFTA.

Företaget ansåg att programmets krav på att en del av produktionen skulle vara “inhemsk” inte var tillåtet enligt NAFTA, att det var oförutsägbart vilka företag som belönades med kontrakt och att provinsens myndigheter hade ändrat i programmets förutsättningar efter att ansökningar kommit in. Enligt Mesa hade företaget lidit skada som motsvarade upp till 650 miljoner kanadensiska dollar.

Som svar hävdade Kanada att Ontarios myndigheters agerande inte omfattades av skyddet i NAFTA över huvud taget. I andra hand menade staten att även om agerandet skulle omfattas så finns det ett uttryckligt undantag i NAFTA som säger att statliga program för offentlig upphandling inte omfattas av vissa delar av NAFTA-skyddet. Kanada hävdade också att Mesa inte hade behandlats sämre än andra inhemska och amerikanska investerare på marknaden.

Skiljenämnden kom i sin dom fram till att Mesas krav i och för sig omfattades av NAFTA men att myndigheternas hantering av “Feed-in Tariff”-programmet inte utgjorde ett brott mot avtalet. Man delade Kanadas bedömning att undantaget för offentlig upphandling var tillämpligt och att de flesta av Mesas krav därmed inte omfattades av NAFTAs skydd. Den enda delen av Mesas talan som inte föll under undantaget var påståendet att Kanada brutit mot “fair and equitable treatment” men i denna del ansåg nämnden att Mesa inte lyckats bevisa sin sak.

Skiljenämnden noterade visserligen att “åtminstone en del kritik” kunde riktas mot hur provinsen valt att utforma och administrera sitt program för förnyelsebar energi. Men vid en sammantagen bedömning kunde denna kritik inte anses vara “så allvarlig att den innebär att Kanada brutit mot sina folkrättsliga förpliktelser”.

Nämnden avslog därför Mesas skadeståndskrav och dömde företaget till att betala kostnaden för processen, inklusive en del av Kanadas advokatkostnader.