Category Archives: ICSID

Gästinlägg ICSID: Överklagande, granskning, ogiltigförklarande – vad handlar det egentligen om?

Back-Left_Blog

 

Detta är en sammanfattning av ett nyligen publicerat gästinlägg av Meg Kinnear, generalsekreterare ICSID, på ISDS Blog

 

Möjligheten att överpröva ett rättsligt beslut är en fråga som alla rättssystem måste hantera. Å ena sidan håller alla med om att beslut bör vara korrekta och rättvisa, vilket förutsätter att domaren förstår juridik, fakta och processregler. I många rättssystem har man därför ofta en andra domstol (vissa länder har till och med en tredje och en fjärde!) som kan granska det första beslutet och åtgärda eventuella fel.

Å andra sidan hävdar många att en lika viktig funktion hos dem som avgör tvister är att lösa frågan en gång för alla, så att de tvistande parterna kan få ett slutligt svar och tillräckligt mycket förutsebarhet för att fortsätta sin affärsrelation utan att göra av med allt för mycket tid och pengar på överklaganden.

Att balansera mellan dessa två intressen av korrekthet och slutgiltighet är svårt. När man försöker att hitta rätt nivå av rättslig överprövning tittar man ofta på faktorer som exempelvis kostnader, tidsåtgång, parternas rättigheter och syftet med systemet.

Denna diskussion förekommer även i ISDS-kontexten. Faktum är att staterna som tog fram ICSID-konventionen debatterade frågan så tidigt som på mitten av 1960-talet. Lösningen blev möjligheten till ”annullering”, som tillåter att man granskar en ICSID-dom men bara på begränsade grunder. Dessa grunder framgår av konventionens artikel 52, som anger att en speciellt utsedd tillfällig kommitté kan annullera en skiljedom om (1) skiljenämnden utsetts på ett felaktigt sätt; (2) skiljenämnden uppenbart överskridit sitt mandat; (3) någon av skiljemännen varit korrupt; (4) en fundamental processuell regel överträtts på ett allvarligt sätt; eller (5) skiljenämnden inte angav skäl för sitt beslut.

ICSID publicerade under 2004 ett dokument där man undersökte möjligheterna att införa en överklagande-mekanism för ISDS. Förslaget innehöll bland annat en större möjlighet att öppna upp en skiljedom för en andra granskning än vad som är möjligt under artikel 52. ICSID-staterna valde emellertid att inte gå vidare med förslaget, som lades på hyllan. ICSID har dock fortsatt att studera frågan och erbjuder sin expertis till de stater som förhandlar traktat och överväger någon form av överklagande-mekanism.

Den 16 september 2015 släppte EU-kommissionen sitt förslag på investeringsreglering i TTIP. Förslaget innehåller en ”andra-instans”, dit man ska kunna överklaga en skiljedom. Här har kommissionen låtit sig inspireras av ICSID-konventionens artikel 52: det framgår uttryckligen att en skiljedom kan överklagas på de grunder som framgår av artikel 52 och dessutom om skiljenämnden gjort något ”uppenbart fel” i sin bedömning av juridik eller fakta (artikel 29 av kommissionens förslag).

I takt med att ISDS-mål blir fler och mer komplexa, kommer diskussionen om hur man ska kunna överklaga domarna att fortsätta. Det står klart att det är svårt att hitta den optimala balansen mellan intresset av korrekta domar och intresset av att en tvist ska kunna ta slut. Det kommer att bli intressant att följa framtida traktatsförhandlingar, för att se hur stater söker svar på frågan.

ISDS och Rule of Law

Wooden judge's gavel and calculator over some financial documentsRule of Law är ett engelskt uttryck som saknar direkt svensk översättning men ofta används som paraplybegrepp för principer som bör styra en rättsstat. I folkrättsliga sammanhang innebär Rule of Law att stater respekterar sina internationella åtaganden, särskilt sådana som är uttryckta i överenskommelser med andra stater. ISDS är en mekanism som syftar till att säkerställa att stater respekterar dessa överenskommelser.

ISDS styrs av internationella regler, som är utformade av världens stater. Exempel på dessa regler är ICSID-konventionen från 1965 och de skiljedomsregler som tagits fram i FN:s handelsrättskommission UNCITRAL. Dessa regler, beroende på vad den specifika överenskommelsen säger, sätter ramarna för processen och syftar till att garantera dess förutsebarhet. Låt oss titta närmre på dessa regler.

ICSID-konventionen är underskriven av 159 stater och styr samtliga ICSID-förfaranden. Konventionen anger, bland mycket annat, att en skiljeman kan diskvalificeras om han eller hon saknar de egenskaper som krävs, däribland oberoende och opartiskhet. Skiljedomar enligt ICSID-konventionen kan bli ogiltigförklarade, exempelvis om skiljemännen överträtt sitt mandat.

UNCITRAL-reglerna är resultatet av ett långsiktigt arbete i FN:s handelsrättskommission UNCITRAL, som påbörjades 1973. FN:s generalförsamling antog den första versionen av reglerna 1976 och de har sedan dess uppdaterats 2010. Även dessa regler möjliggör avsättandet av skiljemän.

När en dom väl har avkunnats under något av regelsystemen så kan den behöva verkställas, om den förlorande parten inte frivilligt betalar. ICSID-domar är enligt konventionen direkt verkställbara i alla 159 länder som om de vore domar från landets egen domstol. Alla andra skiljedomar, inklusive UNCITRAL-domar, verkställs genom New York-konventionen från 1958. Även denna konvention har stort internationellt stöd och är ratificerad av 154 stater. Tillsammans innebär dessa två överenskommelser att en ISDS-dom kan verkställas i större delen av världen.

Slutligen, även nationell rätt fungerar som en pelare i att säkerställa att ISDS är förankrat i rättsstatliga principer. Nationella domstolar kan åsidosätta UNCITRAL-domar om processen varit bristfällig. Inhemsk rätt ger också domstolar möjlighet att vägra verkställighet av ISDS-domar i vissa fall, exempelvis om den ena parten inte gavs möjlighet att delta i processen. Nationella domstolar fungerar därför alltid som en “sista utpost” i ISDS.

ISDS både främjar och styrs av Rule of Law. Det är inte ett “privat” rättssystem, vilket ibland hävdas i den politiska debatten. Systemet är skapat av stater och styrs av de regler som stater ställer upp.

Skiljemännens expertis en styrka för ISDS

???????I takt med att världshandeln utvecklas blir också tvisterna mer komplexa. Under de två första decennierna hos ICSID (the International Center for Settlement of Investment Disputes), från 1965 till 1985, hanterades bara 28 ISDS-tvister av centret. Vid en jämförelse registrerades 38 ISDS-mål bara under 2014 och motsvarande siffra hos skiljedomsinstitutet i Stockholm var 11.

Tvisterna har inte bara blivit många fler utan också mer varierade. Följaktligen ökar även kraven på dem som sitter som skiljemän. Det är omöjligt att förutse framtida tvister samt vilken typ av kompetens som kan komma att krävas. Å andra sidan måste kvaliteten på ISDS-domar säkerställas. I det nuvarande systemet löses detta genom att låta de tvistande parterna och/eller det administrerande institutet utse skiljemän med ett brett spektrum av kompetens, i stället för utifrån en på förhand bestämd och stängd lista. På så sätt får skiljemännen den kompetens som krävs i det enskilda fallet: i ett fall kanske den jurist som både är expert på kopparindustrin, talar ryska och har erfarenhet av folkrätt, passar bäst. I ett annat fall kanske parterna föredrar någon som har en ekonomisk bakgrund, som kan ställa upp med kort varsel och som inte är medborgare i ett europeiskt eller nordamerikanskt land. Varje tvist är ett eget universum och ställer specifika krav på domarna.

Låt oss titta på några fall. I Glamis Gold v. USA behövde skiljenämnden avgöra om vissa krav på att använda en specifik teknik för gruvbrytning utgjorde indirekt expropriation. Fallet krävde expertis för att förstå och bedöma gruvprojektets värde, utifrån bland annat olika mineralers pris vid olika tidpunkter. I domen ägnas cirka 100 sidor åt denna värdering.

I en annan tvist, Methanex v. USA, var en av stridsfrågorna huruvida vissa kemikalier i bränsleproduktion var miljöfarliga, vilket parterna skrev långa inlagor om. Andra stridsfrågor som kan komma upp berör prissättning av elektricitet och gas, värdet på olika typer av vattenkällor beroende på vattenegenskaper, eller bedömningar av mycket komplexa skatteupplägg. Dessa är bara några få exempel ur den stora pool av ISDS-mål som kräver specifik expertis.

Det nuvarande sättet att utse skiljemän har gjort skiljeförfarande till ett flexibelt system som kan anpassas efter behov och följa världshandelns utveckling. Det är därför inte att rekommendera att ersätta denna del av systemet med en förutbestämd lista av godkända skiljemän.

Därför bildades ICSID

national flags of the different states against the blue skyDet är svårt att nå enighet på global nivå om viktiga frågor, vilket inte minst syns i försöken att reglera utsläppen av växthusgaser. Investeringsrätten har länge haft samma problem: många försök att enas om en global standard för skyddet av utländska investeringar har misslyckats på grund av länders olika uppfattningar om vilka rättigheter man som utländsk investerare kan räkna med.

Det var dessa misslyckanden som motiverade Världsbanken att starta ICSID (the International Centre for Settlement of Investment Disputes). I stället för att reglera vilket skydd utländska investeringar kan räkna med – något som alltså hade visat sig vara väldigt svårt – så var tanken med ICSID-konventionen, som skrevs under 1965, att etablera ett rent processuellt ramverk för att slita tvister. ICSID-konventionen säger därför ingenting om själva investeringsskyddet, vilket stället har lämnats åt länder att själva komma överens om sinsemellan, oftast på bilateral nivå.

Genom att fokusera på processen istället för på substansen lyckades ICSID få stort stöd bland världens länder. Dessutom kunde man åtgärda något som var ett stort problem i mitten av nittonhundratalet: staters inblandning i ekonomiska göromål. Tvister om utländska investeringar kunde tidigare bara lösas med statlig inblandning, och i en värld där stora forna kolonialmakter ofta ställdes mot nybildade utvecklingsländer var det ofta den starkes makt som vann. En del av världshandeln skedde dessutom med länder inom Sovjets intressesfär, som på olika sätt ifrågasatte marknadsekonomin. Med ICSID kunde spelplanen jämnas ut och oberoende tvistelösning för första gången introduceras i världshandeln: istället för politisk makt skulle juridik nu avgöra tvisterna.

I efterhand har detta visat sig vara ett framgångsrecept för ICSID. Konventionen har idag skrivits under av 159 länder och centret i Washington har administrerat många hundra tvister. Ett flertal ytterligare försök att på global nivå reglera investeringsskyddet har misslyckats, men ICSID står starkt, mycket tack vare att majoriteten av alla tusentals bilaterala investeringsskyddsavtal (BITs) hänvisar till centret för lösning av tvister. Även idag sluts ständigt nya avtal mellan länder där man hänvisar till ICSID för lösning av investeringstvister.

I vår tid går diskussionsvågorna höga om att skapa ett globalt system för att slita investeringstvister. Det kan vara värt att komma ihåg att det redan finns ett sådant system som i decennier varit accepterat av den överväldigande majoriteten av världens länder, och att detta system tillkom med syftet att skapa en neutral spelplan för tvister som annars tenderar att politiseras.

En första genomläsning av EU-kommissionens förslag om en domstol för investeringstvister

CommissionIgår presenterade EU-kommissionen sitt förslag för en investeringsdomstol i TTIP, vilket är resultatet av en lång konsultation. Texten, som är cirka 40 sidor lång, finns tillgänglig här. Den kommer nu att diskuteras internt inom EU och sedan läggas som grund för förhandlingarna med USA.

Nedan går vi igenom några delar av kommissionens förslag i punktform:

Tvistelösning

-        Ett “domstolssystem” etableras, bestående av en Investeringsdomstol (“Investment Tribunal”) och en Överdomstol (“Appeals Tribunal”).

-        Systemets processuella regler kommer dock att vara antingen ICSID, UNCITRAL eller “andra regler som parterna kommer överens om”, beroende på vad investeraren i det specifika fallet föredrar. I praktiken rör det sig alltså inte om domstolar utan om skiljeförfarande men i en mer permanent funktion.

-        Även om det är lovande att Kommissionen i stället för att uppfinna hjulet har valt att bygga processen på etablerade regler så finns det många områden där det inte är klart hur förslaget ska fungera tillsammans med reglerna. Det gäller framförallt hur en dom från någon av “domstolarna” ska verkställas men även tillsättandet av skiljemän och den nya “Överdomstolen” måste analyseras vidare innan det går att ta med i TTIP.

-        Det klargörs att “domstolarna” tillämpar folkrätt och inte kan tillämpa eller granska nationell rätt. Detta är redan fallet i praktiken men har ibland orsakat förvirring.

-        Möjlighet till medling införs. Det är redan möjligt att gå till medling i investeringstvister (även om det i princip aldrig används) och det är ett system som kan lösa många tvister på ett mer effektivt sätt. Det är emellertid svårt att medla inför öppen ridå, vilket gör det svårt att förena med transparenskrav.

Skiljemän och det föreslagna systemet

-        Det är oklart hur detta förslag (som bara handlar om TTIP) hänger ihop med Kommissionens ambitiösa men vaga vision om en multilateral “Världsdomstol” för investeringsfrågor. Artikel 12 i förslaget klargör att när/om en sådan super-domstol har etablerats så ersätter den de flesta delar av tvistelösningen i förslaget. På detta vis skjuter Kommissionen den stora diskussionen framför sig.

-        De tre skiljemännen i den första instansen kan bara väljas från en lista som staterna satt samman, bestående av fem EU-medborgare, fem amerikanska medborgare och fem “neutrala”. Detta är problematiskt eftersom en av de tvistande parterna (staten) haft möjlighet att påverka vem som ska döma i en tvist, vilket den andra parten (investeraren) måste böja sig efter. I det nuvarande systemet kan båda parter fritt välja sin skiljeman.

-        Staterna måste förhandla om hur listan ska utformas. Detta riskerar att leda till en politisering av tillsättningen, vilket är precis vad ISDS syftar till att undvika.

-        Skiljemännen måste också, för att hamna på listan, möta flera krav både på specialkunskap och oberoende. Detta är i grunden förnuftigt men kombinationen av Annex II – där skiljemännens “Code of Conduct” anges – och kompetenskraven i Artikel 9(4) gör att endast en väldigt liten krets av personer kan vara skiljemän. I praktiken, lite beroende på hur kraven tolkas, kommer troligtvis endast pensionerade jurister att bli aktuella att döma i tvisterna. Detta begränsar parternas möjlighet att utse en lämplig skiljeman och säkerställer också att bara en liten elit av personer får döma i investeringstvister.

-        “Överdomstolen”, där tvister till skillnad mot i det nuvarande systemet får höras helt på nytt, kommer medföra att tvister blir mycket längre och dyrare; det är inte omöjligt att en genomsnittlig tvist blir dubbelt så dyr, vilket så klart påverkar både investerare och stater.

Transparens

-        Det görs en uttrycklig referens till UNCITRAL:s transparensregler. Förslaget går till och med längre än reglerna och anger många dokument, inklusive alla skrifter i samband med Överdomstols-processer, som alltid ska offentliggöras.

-        Förslaget utökar också möjligheten för utomstående att delta i processen genom så kallade tredjeparts-inlagor. I Kommissionens text måste skiljenämnden tillåta sådana inlagor om en fysisk eller juridisk person har ett “direct and present” intresse av tvistens utgång. Under UNCITRAL-reglerna kan skiljenämnden välja att göra det, efter att ha diskuterat med parterna och gjort en bedömning av den person eller organisation som vill göra en inlaga.

 

Behöver vi en permanent ISDS-domstol?

PermanentCourtFörslaget att skapa en permanent domstol för att lösa tvister mellan investerare och stater har dykt upp i debatten om ISDS. Bland annat har EU-kommissionen i sitt “concept paper” nämnt möjligheten att i framtiden skapa ett “permanent multilateralt system för investeringstvister”.

Det kan i detta sammanhang vara värt att notera att ett sådant system redan existerar, genom Washington-konventionen från 1965, som skapade ICSID-systemet. Mer än 150 stater, däribland samtliga EU-länder, är sedan länge del av detta system.

Det är viktigt att ett förslag om en permanent investeringsdomstol, som ett alternativ till det nuvarande systemet, utformas med kunskap om hur det nuvarande systemet fungerar.

Ett vanligt inslag i för permanenta internationella domstolar är att medlemsländerna på förhand utser domare eller skiljemän. Det är svårt att undvika politisering av sådana utnämningar. Jämfört med nuvarande skiljeförfarande, där varje part utser sin egen föredragna skiljeman, blir jämlikheten mellan parterna problematisk om den ena parten redan innan tvisten kunnat påverka vem som ska döma.

Det bör också påpekas att ICSID-systemet redan i dag tillåter att medlemsstaterna nominerar skiljemän till en lista. De personer som den svenska regeringen nominerat går att hitta på ICSID:s hemsida och inkluderar flera svenska domare, advokater och akademiker. Skillnaden mot den föreslagna permanenta domstolen är att parterna i ICSID-systemet inte måste välja skiljemän från listan; faktum är att stater i ICSID-tvister sällan utser de skiljemän man själva nominerat till listan. Det kan bero på flera saker.

Ett av skälen är att tvister ser så olika ut. Det är väldigt svårt att förutse exakt vad en tvist kommer att handla om och därför också vilken erfarenhet/specialkunskap som kan komma att behövas. Det föreslagna systemet med förhandsutnämnda domare riskerar därför att förhindra att den mest lämpade personen dömer tvisten.

I det nuvarande ISDS-systemet har de tvistande parterna alltid en möjlighet att fritt utse skiljemän, så länge de bedöms vara oberoende. Skiljedomsinstitutet vid Stockholms handelskammare (SCC), till skillnad från ICSID, har inte en fast lista med rekommenderade skiljemän. Detta ger SCC, som ofta utser ordföranden och ibland flera skiljemän, stor frihet att utnämna personer med olika bakgrund och profil från olika delar av världen. (Detta har vi skrivit om tidigare på bloggen).

En annan aspekt av en permanent investeringsdomstol är att den tar lång tid att etablera. Eftersom domstolen skapas av stater behöver dessa ingå ett särskilt avtal för att formalisera domstolen.  Ett sådant avtal (eller konvention) – förutsatt att tillräckligt många av världens länder kan komma överens – kommer att behöva gå igenom många länders parlament. Inte minst i ljuset av det redan finns ett system som fungerar tack vare några av världens mest framgångsrika konventioner över huvud taget inom folkrätten – som den nämnda Washington-konventionen och New York-konventionen från 1958 – ter sig denna omväg onödig.

Frågan om hur en permanent domstol ska finansieras är också ännu obesvarad. I skiljeförfarande är det vanligaste att varje part betalar sina egna kostnader och att de institutioner som administrerar tvisterna är självförsörjande. En permanent domstol och organisation skulle sannolikt kräva omfattande kontinuerlig finansiering från samtliga stater – även från dem som aldrig är inblandade i tvister.

I veckan uttalade sig även Annette Magnusson, Generalsekreterare för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC), i frågan i Dagens Industri Dimension.

Exempel på ISDS-tvist. Nr 2.

Vårt andra inlägg om ISDS-fall sammanfattar målet World Duty Free (”WDF”) mot Kenya. Domen kom i oktober 2006 och denna bloggpost sammanfattar omständigheter och resonemang så som de återges i domen.

Tvistens bakgrund är ett avtal mellan WDF och den kenyanska myndighet som är ansvarig för landets flygplatser. Avtalet reglerade byggandet, underhållet och driften av ”duty-free”-affärer på Nairobis och Mombasas internationella flygplatser. WDF stämde Kenya i en ICSID-process och hävdade att bolagets egendom exproprierats samt att avtalet brutits.

WDF hävdade att de, för att över huvud taget kunna göra affärer med den kenyanska myndigheten, var tvungna att göra ”personliga donationer” till den dåvarande presidenten i landet. Donationen bestod av två miljoner dollar.

WDF hävdade också den kenyanska regeringen anstiftade ett övertagande av aktier, tillgångar och övergripande kontroll av WDF. Detta påstods ha gjorts bland annat genom att en kenyansk överdomstol placerade bolaget under konkursförvaltare. Dessutom var bolagets VD häktad och sedermera deporterad till Förenade Arabemiraten.

ICSID-skiljenämnden fann att WDF hade fått kontraktet genom en muta och att mutan var avgörande för att kontraktet skulle komma till stånd: utan mutan hade det inte blivit något kontrakt. WDF hade själv valt att investera i Kenya och själv valt att ingå kontraktet. Bolaget valde också, av egen fri vilja, att betala mutan. Att betala mutor strider mot grundläggande principer (ofta sammanfattade med det franska ordet ordre public) i de flesta – kanske i alla – stater. Skiljenämnden ansåg dessutom att det i alla fall strider mot grunden för såväl den engelska som den kenyanska rättsordningen.

WDF förlorade därför målet eftersom nämnden ansåg att kontrakt som införskaffats genom korruption inte kan upprätthållas av internationella skiljenämnder.

Skiljemännen del 1 – hur tillsätts de?

I två bloggposter kommer vi att ta upp några frågor som rör de personer som avgör ISDS-tvister. Denna första post behandlar hur skiljemännen tillsätts. I nästa post kommer vi att ta upp vilka det är som i praktiken blir utsedda.

Skiljemän kan utses på lite olika sätt beroende på vad parterna kommit överens om. Det absolut vanligaste är att ISDS-processer avgörs av tre skiljemän. Vardera part (det vill säga investeraren och staten) utser varsin skiljeman. Sedan utses en tredje skiljeman som ordförande, antingen

(i) genom parternas överenskommelse

(ii) genom beslut av de två partsutsedda skiljemännen

(iii) av det institut, exempelvis SCC eller ICSID, som administrerar processen

Att två av tre skiljemän ofta är utsedda av parterna innebär inte att de är partiska. Samtliga skiljemän måste leva upp till högt ställda krav på oberoende och opartiskhet. Om en part utser en skiljeman som inte motsvarar kraven så kan detta ifrågasättas av motparten och skiljemannen avsättas. I värsta fall kan en skiljedom åsidosättas om det framkommer att någon av skiljemännen inte varit opartisk och oberoende. Parterna har därför starka incitament att utnämna någon vars integritet är bortom tvivel.

Det förekommer också, särskilt i ISDS-processer om mindre belopp, att skiljenämnden bara består av en person, som i så fall oftast utses av det institut som administrerar tvisten. Det leder visserligen till en billigare process men eftersom även tvister om mindre belopp kan vara relativt omfattande och komplicerade föredrar många parter att ha en nämnd bestående av tre skiljemän.

Om en skiljedom av något skäl kan ifrågasättas på formella grunder så kan en part ansöka om att åsidosätta skiljedomen. I denna process kan inte parterna utse de som ska avgöra tvisten. Inom ramen för ICSID görs detta i stället framför en kommitté som sätts samman inför varje enskilt mål. I kommittén ingår tre framstående jurister som utnämns av ICSID utifrån en lista där varje medlemsland får nominera kandidater: här finns Sveriges nominerade. Om det är en skiljedom utanför ICSID – exempelvis en SCC-dom – så hamnar talan framför en nationell domstol, som vi tidigare skrivit om. Parterna kan alltså aldrig i någon form utse den som ska höra talan om att åsidosätta en skiljedom. I det skedet av en process är det istället antingen en kommitté utsedd av ICSID eller domare i en nationell domstol som avgör frågan.

Infographics: Lär dig mer om ISDS

Stockholms Handelskammare har tagit fram en infographics guide med fakta om tvistlösningsverktyget Investor-State Dispute Settlement (ISDS).

ISDS infographics presenterar fakta och statistik om ISDS på ett lättillgängligt och tydligt sätt och besvarar bland annat frågor som:

Vilken typ av industrier förekommer i ISDS-tvister? Vem är investeraren i en typisk ISDS-tvist? Vem administrerar ISDS-tvister?

Lär dig mer om tvistlösningsverktyget ISDS genom den nedladdningsbara infographics guiden nedan!

fullbild_ISDS_infographics_online_final

 

Klicka på bilden för att förstora och för att ladda ned som PDF.

Intervju med ICSIDs generalsekreterare

Häromveckan intervjuades ICSIDs generalsekreterare, kanadensiska Meg Kinnear, i tyska Europe Online Magazine. ICSID är en del av Världsbanken och det institut som administrerar flest investeringstvister.

Intervjun görs mot bakgrund av TTIP-diskussionerna som vid det här laget är välbekanta för ISDS-bloggens läsare.

Kinnear poängterar i intervjun att investerare aldrig ”tjänar” pengar på ISDS utan att mekanismen används som en sista utväg när man redan gjort en förlust och söker möjligheter att ta igen den förlusten. Med tanke på att tvisterna ofta tar lång tid och innebär dyra ombud är det därför felaktigt att hävda att företag använder ISDS i spekulativa syften.

Frågan om transparens i ISDS tas också upp och Meg Kinnear menar – precis som tidigare argumenterats av oss  – att denna typ av skiljeförfarande präglas av mer och mer insyn och i många fall redan går längre än de flesta nationella domstolar i detta avseende. ICSID har själva lanserat en ny hemsida där man enkelt kan söka information om pågående mål.

Eftersom intervjun görs av en europeisk tidning tas också rädslan för en våg av framtida amerikanska mål upp. Här hänvisar Kinnear till statistik om att det faktiskt är mycket vanligare att europeiska investerare utnyttjar skyddet. Över hälften av alla kända mål har initierats av europeiska privatpersoner och bolag, vilken är en större andel än alla andra nationaliteter tillsammans, inklusive USA. Men, poängterar ICSIDs generalsekreterare, det viktigaste syftet med att stater kommer överens om investeringsskydd är att tvister – såväl i domstol som genom skiljeförfarande – förhoppningsvis kan undvikas genom att stater håller sig till överenskommelsen.