Rättssäkerhet inte för alla?

Att det år 2014 i Sverige – och i Europa – ska behöva argumenteras till försvar för rättsstatens grundläggande värderingar är förvånande, men kanske framför allt oroväckande.

Vilket läge har vi hamnat i när fundamentala byggstenar i det juridiska systemet, som civiliserade stater ägnat århundranden att mejsla fram, viftas undan med svepande, tendentiösa påståenden om dess tillkortakommanden enkom för att man inte gillar vissa aktörer i systemet?

Ändå är det precis det som händer i ISDS-debatten. Ingångna avtal ska inte längre gälla. Grundläggande folkrättsliga principer om staters suveränitet kan ignoreras. Rättsäkerhet ska gälla endast för vissa aktörer, godkända av politiker och NGO:s. Andra göre sig icke besvär.

För detta är konsekvensen av det resonemang som nu förs. Debatten är ansvarslös.

Låt oss därför – igen – påminna om följande.

Ingångna avtal ska hållas.  Det gäller även stater. Folkrättsliga avtal är lika bindande som andra avtal. Och det ska vi vara tacksamma för. Hur ska vi någonsin komma vidare med stora globala utmaningar, såsom till exempel klimathotet, om vi inte upprätthåller och försvarar en sådan princip?

Skiljeförfarande, den vanligaste metoden för ISDS, är ett vedertaget, internationellt erkänt sätt att lösa tvister, inte sällan i geopolitiska besvärliga kontexter. Det styrs av demokratiskt fattade lagar, på nationell och internationell nivå. Det har bistått stater att undvika krig. (Den svenska och internationellt mycket erkända domaren Gunnar Lagergrens livsverk innehåller flera exempel på det sistnämnde, till exempel Rann of Kutch (Indien-Pakistan 1968) eller Taba (Israel-Egypten 1988)). Och det stöttas av mer än 150 stater i världen genom internationella konventioner vars framgång saknar motsvarighet inom den internationella rätten.

ISDS prövar om stater lever upp till grundläggande fri-och rättigheter såsom de kommer till uttryck i internationella avtal. Håller staten vad den lovar? Det är frågan som ska besvaras. Varken mer eller mindre.

Detta borde inte vara kontroversiellt i en rättsstat i det tjugoförsta århundradet.