Replik till Jonas Sjöstedt: högst rimligt att Vattenfall stämmer Tyskland

Jonas Sjöstedt skriver på dagens SvD Brännpunkt om det pågående målet mellan Vattenfall och tyska staten. I texten väljer Sjöstedt att bortse från flertalet etablerade principer i den internationella rätten.

Tyskland har mycket riktigt på demokratisk väg beslutat att avskaffa kärnkraften. Men Tyskland har på lika demokratisk väg undertecknat Energistadgan, en multilateral överenskommelse mellan 52 länder om att trygga investeringar inom energisektorn. Såväl kärnkraftsreformen som ratificeringen av Energistadgan har antagits på demokratiskt väg av valda representanter för det tyska folket. Vi har alltså två motstående åtaganden från Tysklands sida: ett snabbt avskaffande av kärnkraften och en garanti för att utländska investerare i den tyska energisektorn ska vara tryggade mot överraskande förändringar. Hur ska denna konflikt lösas?

Det är en väletablerad princip inom folkrätten att stater inte kan hänvisa till sina interna regler för att undkomma folkrättsliga åtaganden. Sverige kan exempelvis inte i en process baserad på Europakonventionen hävda att vi nu har ändrat vår egen lagstiftning på ett sätt som gör att vi inte är bundna av vissa regler om mänskliga rättigheter. På samma sätt kan inte Tyskland helt undkomma sina åtaganden i Energistadgan med hänvisning till att de ändrat sin egen lagstiftning.

Detta är grundläggande. Om stater kunde undkomma internationella åtaganden närhelst de ville skulle mellanstatligt samarbete över huvud taget inte fungera.

Vi ger oss inte in i diskussion huruvida Vattenfalls talan är riktig eller inte. Poängen är att kravet måste prövas gentemot Tysklands folkrättsliga åtaganden och den prövningen kan inte ske av Tyskland, vars position så klart är färgad, eller för den delen av Vänsterpartiet. Frågan prövas i stället av en oberoende domstol, som i det här fallet består av en skiljenämnd med två professorer och en före detta domare från Iran-USA-tribunalen i Haag.

Nämnden kan inte, som Sjöstedt skriver, ”överpröva” Tysklands lagstiftning. Statens makt att kunna ändra lagstiftning är också det en grundläggande princip inom folkrätten. Däremot kan staten behöva stå för vissa konsekvenser av sin förändrade lagstiftning. En av dessa är att det i vissa fall kan bli aktuellt med skadestånd till den som förlitat sig på den gamla lagstiftningen och till exempel gjort betydande investeringar som går om intet.

Man kan jämföra med ett vanligt kommersiellt avtal: X och Y skriver under ett kontrakt. X river sedan upp kontraktet och hänvisar till skäl som enligt X ger hen rätt att frångå avtalet. Dessa skäl kan visa sig vara riktiga eller felaktiga när frågan senare prövas i domstol. Men få skulle tycka att det var orimligt att utgångspunkten skall vara att ingångna avtal skall respekteras.

Det är denna fråga som nu prövas av nämnden: står Tysklands folkrättsliga åtaganden i strid med dess förändrade syn på kärnkraft? Man kan tycka vad man vill om själva sakfrågan men att saken över huvud taget prövas borde inte vara särskilt kontroversiellt.