Exempel på ISDS-tvist. Nr. 3.

Vårt tredje exempel på en investeringstvist är ett mål mot Costa Rica. Här presenterar vi fakta i målet såsom det återges i domen.

Den tyska medborgaren Marion Unglaube hade tillsammans med sin man köpt land på en halvö i Costa Rica med avsikten att utveckla området till en destination för ekoturism. Unglaube gjorde omfattande studier och planerade i detalj för det stora området, som var tänkt för ”lågintensiv” turism och utöver ett flertal byggnader skulle bestå av skyddade, orörda naturzoner.

Det blev aldrig någon ekoturism och tvisten handlade om huruvida Costa Rica på folkrättsliga grunder kunde ställas till svars för detta.

Landet exproprierade en del av Unglaubes mark för att kunna utvidga en statlig maritim nationalpark för sköldpaddor. Costa Rica skapade denna maritima park genom ett regeringsbeslut och menade att parkens sträckning även gick 125 meter in på land, vilket innebar att staten tog över Unglaubes strandegendom.

Marion Unglaube hävdade att denna expropriation stred mot den BIT som ingåtts mellan Tyskland och Costa Rica.

Skiljenämnden ansåg att Costa Ricas expropriation inte i sig stred mot BIT:en, eftersom den genomförts för att tillgodose ett allmänt intresse – att bevara en viss sorts sköldpadda. Däremot ansåg man att Costa Rica betalat för låg ersättning till Unglaube. Enligt avtalet hade Unglaube rätt att få tillbaka marknadsvärdet på den beslagtagna egendomen, vilket inte skett.

Följaktligen tilldömde skiljenämnden Marion Unglaube skillnaden mellan vad Costa Rica faktiskt betalat och vad Costa Rica skulle ha betalat om de hade följt avtalet. Denna summa uppgick till ungefär fyra miljoner dollar.

Investeraren fick däremot inte ersättning för flera andra skador som hon påstått sig ha lidit genom Costa Ricas olika ageranden. Här menade skiljenämnden att Unglaube helt enkelt inte lyckats bevisa sin skada. Slutresultatet blev därför, som så ofta, att ingen part ”vann” helt och hållet.