EXEMPEL PÅ ISDS-TVIST: STATI, ASCOM & TERRA RAF V. KAZAKHSTAN

Landscape with mountains, KazakhstanDenna sammanfattning av Anatolie Stati, Gabriel Stati, Ascom Group SA and Terra Raf Trans Traiding Ltd v. Kazakhstan är baserad både på skiljedomen från 19 december 2013 och den efterföljande domen från Svea hovrätt från den 9 december 2016. Båda dokumenten finns tillgängliga här.

Tvisten baseras på Energistadgan (ECT) och initierades av en moldavisk affärsman (Anatole Stati), hans son (Gabriel Stati) och två bolag som de båda ägde. Tillsammans ägde männen och deras bolag två kazakiska företag som investerade i två olje- och gasfält i Kazakhstan. Enligt investerarna utsattes de sedemera för omfattande statliga trakasserier som syftade till att få dem att sälja sina tillgångar till underpris. Dessa trakasserier sträckte sig från direkt inblandning i den dagliga affärsverksamheten till fängslande av personer kopplade till investerarna. Enligt investerarna påverkade detta fältens värde dramatiskt, vilket var statens syfte: staten ville helt enkelt ta över fälten och försökte därför pressa ner priset. Investerarna vägrade ändå konsekvent att sälja sina tillgångar för underpris till staten. Istället hittade man till slut en utomstående köpare som var beredd att betala ett högre pris än vad staten erbjöd men den transaktionen kunde aldrig genomföras, eftersom staten då övertog fälten.

Investerarna inledde därför skiljeförfarande mot Kazakhstan och hävdade att staten brutit mot sina ECT-åtaganden på ett flertal sätt.

Kazakhstan hävdade å sin sida att fälten var dåligt skötta från början och dessutom på flera sätt stred mot inhemsk lag, vilket motiverade att staten klev in och räddade företagen från ekonomisk kollaps. Staten menade också att investeringens ägarkedja var oklar, vilket skulle innebära att skiljenämnden saknade jurisdiktion.

Skiljenämnden bedömde att den hade jurisdiktion och gick i huvudsak på investerarnas linje, efter att ha inhämtat omfattande bevisning. Staten ansågs ha brutit mot sin skyldighet att garantera “skälig och rättvis behandling” till utländska investerare. Efter en omfattande värdering av de olika tillgångarna kom två av tre skiljemän fram till att investerarnas förluster uppgick till cirka 500 miljoner dollar, vilket var betydligt mindre än vad investerarna beräknat (en av skiljemännen var skiljaktig och ansåg att fälten var värda mer).

Nämnden hade sitt juridiska säte i Stockholm, vilket bland annat innebär att svenska domstolar är ytterst ansvariga för att avgöra skiljedomens giltighet. Staten vände sig därför till Svea hovrätt för att försöka få domen åsidosatt (vi har tidigare skrivit här om hur nationella domstolar utövar kontroll över ISDS-tvister). Staten ifrågasatte domen på flera olika grunder, som sammanfattas väl av domstolen i sin dom (på svenska). Svea hovrätt ansåg emellertid inte att skiljedomen tillkommit på ett felaktigt sätt och valde därför att inte åsidosätta den.