Tag Archives: BIT

Nya trender för investeringsskydd

sustainabledevSom konstateras i en rapport som nyligen publicerats av FN:s organisation för handel och utveckling (UNCTAD) spelar bilaterala investeringsskyddsavtal, så kallade BITs, en fortsatt viktig roll för stater.

UNCTAD:s rapport tar också upp en del trender i hur de nya överenskommelserna ser ut.

En av de två huvudtrenderna innebär att hållbar utveckling byggs in i de nya traktaten. Här på bloggen har vi tidigare varit inne på att investeringsskyddet och ISDS bör användas som verktyg för att nå en mer hållbar värld och det är därför glädjande att nya överenskommelser tycks inkludera dessa aspekter. Exempelvis kan nämnas att allt fler traktat uttryckligen nämner att stater inte får sänka miljö- och hälsostandarder för att attrahera investeringar.

Utvecklingen mot mer utförliga traktatstexter illustreras också av de traktat som just nu förhandlas av EU, till exempel avtalet med Kanada, CETA. Exempelvis försöker CETA att tydligare definiera vad som är ”skälig och rättvis behandling” samt ”indirekt expropriation” jämfört med tidigare avtal. I detta avseende innebär CETA (som i stor utsträckning väntas inspirera TTIP) stora förändringar jämfört med tidigare generationers traktat. Det sammanhängande intrycket är att staters intressen fått ett mycket tydligare utrymme i CETA och TTIP.

Den nya generationens investeringsskyddstraktat ser alltså annorlunda ut jämfört med tidigare avtalen, och speglar staters och investerares erfarenheter de senaste femtio åren. Kanske kan nästa steg bli att avtalstexterna i än högre utsträckning främjar investeringar i en hållbar ekonomi.

Sverige och ISDS

Sverige är ett litet och exportberoende land och har därför varit aktivt när det gäller att sluta investeringsskyddstraktat. Vi har för närvarande 67 bilaterala investeringsskyddsavtal (som ofta förtkortas “BITs”), plus ytterligare ett okänt antal som väntar på att ratificeras av respektive motpart. Alla utom ett fåtal av dessa 67 traktat innehåller tvistlösningsmekanismen ISDS. Dessutom är Sverige part till Energistadgan (Energy Charter Treaty på engelska, ofta förkortad “ECT”), en multilateral traktat med cirka 50 undertecknande stater från främst Europa och före detta Sovjetunionen som syftar till att stabilisera energimarknaden.

Att en stat har ingått investeringstraktat leder inte nödvändigtvis till tvister. Som vi skrivit om tidigare på ISDS-bloggen är det primära syftet med traktaten att underlätta ömsesidigt utbyte av investeringar och för den övervägande majoriteten av investeringar uppnås detta mål utan att det uppstår tvister. Detta gäller för Sverige, som aldrig varit svarande i någon investeringstvist.

Däremot har svenska investerare använt sig av landets traktat för att driva igenom krav när deras investeringar utsatts för ingripanden av främmande stater. Det finns fem sådana fall, tre baserade på svenska BITs och två baserade på Energistadgan. I samtliga tre BIT-fall har den svenska investeraren vunnit, två gånger mot Lettland och en gång mot Rumänien.

Om man tittar på statistik över ISDS är det inte särskilt vanligt att investerare vinner. Att samtliga tre BIT-tvister inledda av svenska investerare lett till framgång kan därför vara en indikator på att de haft goda skäl att inleda respektive process.

Ett exempel är den första tvisten någonsin baserad på en svensk BIT. Företaget SwemBalt ägde i mitten av nittiotalet ett fartyg i Rigas hamn som var tänkt att fungera som ett flytande ”handelscentrum” och kontor för svenska företag och intressen i Lettland. Myndigheterna i hamnen bogserade dock i väg fartyget och informerade SwemBalt om att fartyget brutit mot lokala förordningar och därför inte längre hade tillgång till fartyget. Därefter auktionerades fartyget bort till skrotpris, eftersom myndigheterna ansåg att det låg olämpligt till på sin nya position.

Skiljenämnden i SwemBalt mot Lettland kom fram till att myndigheternas agerande utgjorde en expropriation i strid med BIT:en mellan Sverige och Lettland. Investeraren hade först förlorat möjligheten att utnyttja fartyget och sedan helt blivit av med fartyget. Lettland kunde inte visa några goda skäl för att man beslagtagit och sålt fartyget. SwemBalt fick därför ersättning för fartygets värde och för de pengar man förlorat under tiden man inte kunnat använda det.