Tag Archives: ICSID

ISDS och Rule of Law

Wooden judge's gavel and calculator over some financial documentsRule of Law är ett engelskt uttryck som saknar direkt svensk översättning men ofta används som paraplybegrepp för principer som bör styra en rättsstat. I folkrättsliga sammanhang innebär Rule of Law att stater respekterar sina internationella åtaganden, särskilt sådana som är uttryckta i överenskommelser med andra stater. ISDS är en mekanism som syftar till att säkerställa att stater respekterar dessa överenskommelser.

ISDS styrs av internationella regler, som är utformade av världens stater. Exempel på dessa regler är ICSID-konventionen från 1965 och de skiljedomsregler som tagits fram i FN:s handelsrättskommission UNCITRAL. Dessa regler, beroende på vad den specifika överenskommelsen säger, sätter ramarna för processen och syftar till att garantera dess förutsebarhet. Låt oss titta närmre på dessa regler.

ICSID-konventionen är underskriven av 159 stater och styr samtliga ICSID-förfaranden. Konventionen anger, bland mycket annat, att en skiljeman kan diskvalificeras om han eller hon saknar de egenskaper som krävs, däribland oberoende och opartiskhet. Skiljedomar enligt ICSID-konventionen kan bli ogiltigförklarade, exempelvis om skiljemännen överträtt sitt mandat.

UNCITRAL-reglerna är resultatet av ett långsiktigt arbete i FN:s handelsrättskommission UNCITRAL, som påbörjades 1973. FN:s generalförsamling antog den första versionen av reglerna 1976 och de har sedan dess uppdaterats 2010. Även dessa regler möjliggör avsättandet av skiljemän.

När en dom väl har avkunnats under något av regelsystemen så kan den behöva verkställas, om den förlorande parten inte frivilligt betalar. ICSID-domar är enligt konventionen direkt verkställbara i alla 159 länder som om de vore domar från landets egen domstol. Alla andra skiljedomar, inklusive UNCITRAL-domar, verkställs genom New York-konventionen från 1958. Även denna konvention har stort internationellt stöd och är ratificerad av 154 stater. Tillsammans innebär dessa två överenskommelser att en ISDS-dom kan verkställas i större delen av världen.

Slutligen, även nationell rätt fungerar som en pelare i att säkerställa att ISDS är förankrat i rättsstatliga principer. Nationella domstolar kan åsidosätta UNCITRAL-domar om processen varit bristfällig. Inhemsk rätt ger också domstolar möjlighet att vägra verkställighet av ISDS-domar i vissa fall, exempelvis om den ena parten inte gavs möjlighet att delta i processen. Nationella domstolar fungerar därför alltid som en “sista utpost” i ISDS.

ISDS både främjar och styrs av Rule of Law. Det är inte ett “privat” rättssystem, vilket ibland hävdas i den politiska debatten. Systemet är skapat av stater och styrs av de regler som stater ställer upp.

Skiljemännens expertis en styrka för ISDS

???????I takt med att världshandeln utvecklas blir också tvisterna mer komplexa. Under de två första decennierna hos ICSID (the International Center for Settlement of Investment Disputes), från 1965 till 1985, hanterades bara 28 ISDS-tvister av centret. Vid en jämförelse registrerades 38 ISDS-mål bara under 2014 och motsvarande siffra hos skiljedomsinstitutet i Stockholm var 11.

Tvisterna har inte bara blivit många fler utan också mer varierade. Följaktligen ökar även kraven på dem som sitter som skiljemän. Det är omöjligt att förutse framtida tvister samt vilken typ av kompetens som kan komma att krävas. Å andra sidan måste kvaliteten på ISDS-domar säkerställas. I det nuvarande systemet löses detta genom att låta de tvistande parterna och/eller det administrerande institutet utse skiljemän med ett brett spektrum av kompetens, i stället för utifrån en på förhand bestämd och stängd lista. På så sätt får skiljemännen den kompetens som krävs i det enskilda fallet: i ett fall kanske den jurist som både är expert på kopparindustrin, talar ryska och har erfarenhet av folkrätt, passar bäst. I ett annat fall kanske parterna föredrar någon som har en ekonomisk bakgrund, som kan ställa upp med kort varsel och som inte är medborgare i ett europeiskt eller nordamerikanskt land. Varje tvist är ett eget universum och ställer specifika krav på domarna.

Låt oss titta på några fall. I Glamis Gold v. USA behövde skiljenämnden avgöra om vissa krav på att använda en specifik teknik för gruvbrytning utgjorde indirekt expropriation. Fallet krävde expertis för att förstå och bedöma gruvprojektets värde, utifrån bland annat olika mineralers pris vid olika tidpunkter. I domen ägnas cirka 100 sidor åt denna värdering.

I en annan tvist, Methanex v. USA, var en av stridsfrågorna huruvida vissa kemikalier i bränsleproduktion var miljöfarliga, vilket parterna skrev långa inlagor om. Andra stridsfrågor som kan komma upp berör prissättning av elektricitet och gas, värdet på olika typer av vattenkällor beroende på vattenegenskaper, eller bedömningar av mycket komplexa skatteupplägg. Dessa är bara några få exempel ur den stora pool av ISDS-mål som kräver specifik expertis.

Det nuvarande sättet att utse skiljemän har gjort skiljeförfarande till ett flexibelt system som kan anpassas efter behov och följa världshandelns utveckling. Det är därför inte att rekommendera att ersätta denna del av systemet med en förutbestämd lista av godkända skiljemän.

Därför bildades ICSID

national flags of the different states against the blue skyDet är svårt att nå enighet på global nivå om viktiga frågor, vilket inte minst syns i försöken att reglera utsläppen av växthusgaser. Investeringsrätten har länge haft samma problem: många försök att enas om en global standard för skyddet av utländska investeringar har misslyckats på grund av länders olika uppfattningar om vilka rättigheter man som utländsk investerare kan räkna med.

Det var dessa misslyckanden som motiverade Världsbanken att starta ICSID (the International Centre for Settlement of Investment Disputes). I stället för att reglera vilket skydd utländska investeringar kan räkna med – något som alltså hade visat sig vara väldigt svårt – så var tanken med ICSID-konventionen, som skrevs under 1965, att etablera ett rent processuellt ramverk för att slita tvister. ICSID-konventionen säger därför ingenting om själva investeringsskyddet, vilket stället har lämnats åt länder att själva komma överens om sinsemellan, oftast på bilateral nivå.

Genom att fokusera på processen istället för på substansen lyckades ICSID få stort stöd bland världens länder. Dessutom kunde man åtgärda något som var ett stort problem i mitten av nittonhundratalet: staters inblandning i ekonomiska göromål. Tvister om utländska investeringar kunde tidigare bara lösas med statlig inblandning, och i en värld där stora forna kolonialmakter ofta ställdes mot nybildade utvecklingsländer var det ofta den starkes makt som vann. En del av världshandeln skedde dessutom med länder inom Sovjets intressesfär, som på olika sätt ifrågasatte marknadsekonomin. Med ICSID kunde spelplanen jämnas ut och oberoende tvistelösning för första gången introduceras i världshandeln: istället för politisk makt skulle juridik nu avgöra tvisterna.

I efterhand har detta visat sig vara ett framgångsrecept för ICSID. Konventionen har idag skrivits under av 159 länder och centret i Washington har administrerat många hundra tvister. Ett flertal ytterligare försök att på global nivå reglera investeringsskyddet har misslyckats, men ICSID står starkt, mycket tack vare att majoriteten av alla tusentals bilaterala investeringsskyddsavtal (BITs) hänvisar till centret för lösning av tvister. Även idag sluts ständigt nya avtal mellan länder där man hänvisar till ICSID för lösning av investeringstvister.

I vår tid går diskussionsvågorna höga om att skapa ett globalt system för att slita investeringstvister. Det kan vara värt att komma ihåg att det redan finns ett sådant system som i decennier varit accepterat av den överväldigande majoriteten av världens länder, och att detta system tillkom med syftet att skapa en neutral spelplan för tvister som annars tenderar att politiseras.

En första genomläsning av EU-kommissionens förslag om en domstol för investeringstvister

CommissionIgår presenterade EU-kommissionen sitt förslag för en investeringsdomstol i TTIP, vilket är resultatet av en lång konsultation. Texten, som är cirka 40 sidor lång, finns tillgänglig här. Den kommer nu att diskuteras internt inom EU och sedan läggas som grund för förhandlingarna med USA.

Nedan går vi igenom några delar av kommissionens förslag i punktform:

Tvistelösning

-        Ett “domstolssystem” etableras, bestående av en Investeringsdomstol (“Investment Tribunal”) och en Överdomstol (“Appeals Tribunal”).

-        Systemets processuella regler kommer dock att vara antingen ICSID, UNCITRAL eller “andra regler som parterna kommer överens om”, beroende på vad investeraren i det specifika fallet föredrar. I praktiken rör det sig alltså inte om domstolar utan om skiljeförfarande men i en mer permanent funktion.

-        Även om det är lovande att Kommissionen i stället för att uppfinna hjulet har valt att bygga processen på etablerade regler så finns det många områden där det inte är klart hur förslaget ska fungera tillsammans med reglerna. Det gäller framförallt hur en dom från någon av “domstolarna” ska verkställas men även tillsättandet av skiljemän och den nya “Överdomstolen” måste analyseras vidare innan det går att ta med i TTIP.

-        Det klargörs att “domstolarna” tillämpar folkrätt och inte kan tillämpa eller granska nationell rätt. Detta är redan fallet i praktiken men har ibland orsakat förvirring.

-        Möjlighet till medling införs. Det är redan möjligt att gå till medling i investeringstvister (även om det i princip aldrig används) och det är ett system som kan lösa många tvister på ett mer effektivt sätt. Det är emellertid svårt att medla inför öppen ridå, vilket gör det svårt att förena med transparenskrav.

Skiljemän och det föreslagna systemet

-        Det är oklart hur detta förslag (som bara handlar om TTIP) hänger ihop med Kommissionens ambitiösa men vaga vision om en multilateral “Världsdomstol” för investeringsfrågor. Artikel 12 i förslaget klargör att när/om en sådan super-domstol har etablerats så ersätter den de flesta delar av tvistelösningen i förslaget. På detta vis skjuter Kommissionen den stora diskussionen framför sig.

-        De tre skiljemännen i den första instansen kan bara väljas från en lista som staterna satt samman, bestående av fem EU-medborgare, fem amerikanska medborgare och fem “neutrala”. Detta är problematiskt eftersom en av de tvistande parterna (staten) haft möjlighet att påverka vem som ska döma i en tvist, vilket den andra parten (investeraren) måste böja sig efter. I det nuvarande systemet kan båda parter fritt välja sin skiljeman.

-        Staterna måste förhandla om hur listan ska utformas. Detta riskerar att leda till en politisering av tillsättningen, vilket är precis vad ISDS syftar till att undvika.

-        Skiljemännen måste också, för att hamna på listan, möta flera krav både på specialkunskap och oberoende. Detta är i grunden förnuftigt men kombinationen av Annex II – där skiljemännens “Code of Conduct” anges – och kompetenskraven i Artikel 9(4) gör att endast en väldigt liten krets av personer kan vara skiljemän. I praktiken, lite beroende på hur kraven tolkas, kommer troligtvis endast pensionerade jurister att bli aktuella att döma i tvisterna. Detta begränsar parternas möjlighet att utse en lämplig skiljeman och säkerställer också att bara en liten elit av personer får döma i investeringstvister.

-        “Överdomstolen”, där tvister till skillnad mot i det nuvarande systemet får höras helt på nytt, kommer medföra att tvister blir mycket längre och dyrare; det är inte omöjligt att en genomsnittlig tvist blir dubbelt så dyr, vilket så klart påverkar både investerare och stater.

Transparens

-        Det görs en uttrycklig referens till UNCITRAL:s transparensregler. Förslaget går till och med längre än reglerna och anger många dokument, inklusive alla skrifter i samband med Överdomstols-processer, som alltid ska offentliggöras.

-        Förslaget utökar också möjligheten för utomstående att delta i processen genom så kallade tredjeparts-inlagor. I Kommissionens text måste skiljenämnden tillåta sådana inlagor om en fysisk eller juridisk person har ett “direct and present” intresse av tvistens utgång. Under UNCITRAL-reglerna kan skiljenämnden välja att göra det, efter att ha diskuterat med parterna och gjort en bedömning av den person eller organisation som vill göra en inlaga.

 

Behöver vi en permanent ISDS-domstol?

PermanentCourtFörslaget att skapa en permanent domstol för att lösa tvister mellan investerare och stater har dykt upp i debatten om ISDS. Bland annat har EU-kommissionen i sitt “concept paper” nämnt möjligheten att i framtiden skapa ett “permanent multilateralt system för investeringstvister”.

Det kan i detta sammanhang vara värt att notera att ett sådant system redan existerar, genom Washington-konventionen från 1965, som skapade ICSID-systemet. Mer än 150 stater, däribland samtliga EU-länder, är sedan länge del av detta system.

Det är viktigt att ett förslag om en permanent investeringsdomstol, som ett alternativ till det nuvarande systemet, utformas med kunskap om hur det nuvarande systemet fungerar.

Ett vanligt inslag i för permanenta internationella domstolar är att medlemsländerna på förhand utser domare eller skiljemän. Det är svårt att undvika politisering av sådana utnämningar. Jämfört med nuvarande skiljeförfarande, där varje part utser sin egen föredragna skiljeman, blir jämlikheten mellan parterna problematisk om den ena parten redan innan tvisten kunnat påverka vem som ska döma.

Det bör också påpekas att ICSID-systemet redan i dag tillåter att medlemsstaterna nominerar skiljemän till en lista. De personer som den svenska regeringen nominerat går att hitta på ICSID:s hemsida och inkluderar flera svenska domare, advokater och akademiker. Skillnaden mot den föreslagna permanenta domstolen är att parterna i ICSID-systemet inte måste välja skiljemän från listan; faktum är att stater i ICSID-tvister sällan utser de skiljemän man själva nominerat till listan. Det kan bero på flera saker.

Ett av skälen är att tvister ser så olika ut. Det är väldigt svårt att förutse exakt vad en tvist kommer att handla om och därför också vilken erfarenhet/specialkunskap som kan komma att behövas. Det föreslagna systemet med förhandsutnämnda domare riskerar därför att förhindra att den mest lämpade personen dömer tvisten.

I det nuvarande ISDS-systemet har de tvistande parterna alltid en möjlighet att fritt utse skiljemän, så länge de bedöms vara oberoende. Skiljedomsinstitutet vid Stockholms handelskammare (SCC), till skillnad från ICSID, har inte en fast lista med rekommenderade skiljemän. Detta ger SCC, som ofta utser ordföranden och ibland flera skiljemän, stor frihet att utnämna personer med olika bakgrund och profil från olika delar av världen. (Detta har vi skrivit om tidigare på bloggen).

En annan aspekt av en permanent investeringsdomstol är att den tar lång tid att etablera. Eftersom domstolen skapas av stater behöver dessa ingå ett särskilt avtal för att formalisera domstolen.  Ett sådant avtal (eller konvention) – förutsatt att tillräckligt många av världens länder kan komma överens – kommer att behöva gå igenom många länders parlament. Inte minst i ljuset av det redan finns ett system som fungerar tack vare några av världens mest framgångsrika konventioner över huvud taget inom folkrätten – som den nämnda Washington-konventionen och New York-konventionen från 1958 – ter sig denna omväg onödig.

Frågan om hur en permanent domstol ska finansieras är också ännu obesvarad. I skiljeförfarande är det vanligaste att varje part betalar sina egna kostnader och att de institutioner som administrerar tvisterna är självförsörjande. En permanent domstol och organisation skulle sannolikt kräva omfattande kontinuerlig finansiering från samtliga stater – även från dem som aldrig är inblandade i tvister.

I veckan uttalade sig även Annette Magnusson, Generalsekreterare för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC), i frågan i Dagens Industri Dimension.

Intresseorganisationer hörs i ISDS

Conference table, microphones and office chairs close-upEtt sätt att öka transparensen i ISDS är att låta andra än de tvistande parterna delta i processen. Sedan 2001 har detta blivit allt vanligare, särskilt i tvister som har ett större allmänintresse, exempelvis tvister som på olika sätt berör miljöfrågor eller folkhälsa.

En utomstående part kan ansöka hos en skiljenämnd om att få skicka en inlaga i tvisten i egenskap av “vän till domstolen”, ofta omnämnt med den latinska termen amicus curiae. Denna möjlighet, som inte existerar i svensk domstol på samma sätt, kan utnyttjas av aktörer som på olika sätt kan hjälpa skiljenämnden att göra en bättre bedömning av frågan.

Sådana inlagor skrivs ofta av icke-statliga organisationer (NGOs) och har varit vanligast i tvister baserade på det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA. De tre NAFTA-staterna Mexico, USA och Kanada har ingått en särskild överenskommelse där det uttryckligen framgår att skiljenämnder får tillåta inlagor från amici curiae.

Det första målet där detta gjordes var Methanex v. USA, där både en miljöorganisation och ett forskningsinstitut skrev inlagor för att komplettera partnernas argument. Dessa organisationer deltog också under förhandlingarna. I ett mål strax därefter, Glamis Gold v. USA, deltog bland annat den lokala Quechan-indianstammen med skriftliga inlagor i processen.

Sedan dess har bland annat ICSID:s skiljeregler utökats med en regel som klargör att skiljenämnder har mandat att tillåta utomstående att delta i skiljeförfarande på detta sätt. Även skiljeförfaranden utanför ICSID-systemet har inkluderat sådant deltagande.

I Biwater Gauff v. Tanzania exempelvis, ett mål baserat på avtal om investeringsskydd mellan Storbritannien och Tanzania, bidrog NGOs med expertis i mänskliga rättigheter, miljöfrågor och good governance.

Även i Phillip Morris v. Uruguay, som fortfarande pågår, medverkar olika organ av Världshälsoorganisation (WHO) för att upplysa nämnden om olika aspekter av marknadsföring av tobak. En annan inte sällan förekommande amicus är EU-kommissionen.

Möjlighet för intresseorganisation att göra sin röst hörd i tvister – vilket alltså historiskt varit ovanligt i skiljeförfarande och fortfarande är väldigt svårt i många nationella domstolar, inklusive i Sverige – har blivit ännu starkare efter att ha inkluderats i UNCITRALs transparensregler, som trädde i kraft 1 april 2014.

Exempel på ISDS-tvist. Nr 2.

Vårt andra inlägg om ISDS-fall sammanfattar målet World Duty Free (”WDF”) mot Kenya. Domen kom i oktober 2006 och denna bloggpost sammanfattar omständigheter och resonemang så som de återges i domen.

Tvistens bakgrund är ett avtal mellan WDF och den kenyanska myndighet som är ansvarig för landets flygplatser. Avtalet reglerade byggandet, underhållet och driften av ”duty-free”-affärer på Nairobis och Mombasas internationella flygplatser. WDF stämde Kenya i en ICSID-process och hävdade att bolagets egendom exproprierats samt att avtalet brutits.

WDF hävdade att de, för att över huvud taget kunna göra affärer med den kenyanska myndigheten, var tvungna att göra ”personliga donationer” till den dåvarande presidenten i landet. Donationen bestod av två miljoner dollar.

WDF hävdade också den kenyanska regeringen anstiftade ett övertagande av aktier, tillgångar och övergripande kontroll av WDF. Detta påstods ha gjorts bland annat genom att en kenyansk överdomstol placerade bolaget under konkursförvaltare. Dessutom var bolagets VD häktad och sedermera deporterad till Förenade Arabemiraten.

ICSID-skiljenämnden fann att WDF hade fått kontraktet genom en muta och att mutan var avgörande för att kontraktet skulle komma till stånd: utan mutan hade det inte blivit något kontrakt. WDF hade själv valt att investera i Kenya och själv valt att ingå kontraktet. Bolaget valde också, av egen fri vilja, att betala mutan. Att betala mutor strider mot grundläggande principer (ofta sammanfattade med det franska ordet ordre public) i de flesta – kanske i alla – stater. Skiljenämnden ansåg dessutom att det i alla fall strider mot grunden för såväl den engelska som den kenyanska rättsordningen.

WDF förlorade därför målet eftersom nämnden ansåg att kontrakt som införskaffats genom korruption inte kan upprätthållas av internationella skiljenämnder.

Skiljemännen del 2: vilka är de?

I denna andra bloggpost kommer vi att ta upp vilka det är som utses som skiljemän i ISDS.

Många investeringstvister rör stora, politiskt känsliga och komplexa mål om stora summor där flera olika rättssystem är inblandade. Parterna är därför ofta noggranna med att välja någon som utöver att vara opartisk och oberoende också har etablerad specialistkunskap om både nationell och internationell juridik samt god kännedom om den specifika bransch som tvisten berör. Dessutom måste man som vi beskrev i ett tidigare inlägg vara säker på att man utser någon vars integritet och oberoende den andra parten inte kan ha synpunkter på. Det är därför viktigt för parterna att utse en lämplig kandidat.

En stor skillnad mellan kommersiella skiljeförfaranden och ISDS är att det senare präglas av större transparens. Det gör det ibland enklare att göra research inför valet av skiljeman. Som vi beskriver i ett tidigare inlägg är dock långt ifrån alla investeringstvister av en sådan omfattande natur att det är nödvändigt att lägga ner tid och pengar på att utse sin skiljeman. I dessa mindre komplicerade tvister, som inte sällan är initierade av enskilda personer, brukar skiljenämnden bara bestå av en person, som då utses av det institutet som administrerar processen.

Så vem är det som utses? Först och främst är det inte ovanligat att ingen av de tre skiljemännen har samma nationalitet som någon av parterna. De partsutsedda skiljemännen kan vara alla möjliga typer av erfarna jurister: domare, akademiker, advokater, bolagsjurister. Ordföranden är oftast, men inte alltid, en professor eller domare eller någon som gått i pension från sin ”vanliga” karriär.

I en studie av alla ICSID-tvister fram till februari 2014 fann forskaren Sergio Puig att 87 nationaliteter var representerade bland skiljemännen. Vissa nationaliteter är vanligare och de allra vanligaste är de länder som är inblandade i internationell handel och har lång erfarenhet av skiljeförfarande: USA, Schweiz och Storbritannien ligger alla högt upp, exempelvis.

Även på SCC görs ett omfattande arbete för att utse de personer som sitter i skiljenämnder. Institutet arbetar aktivt för att bredda poolen av potentiella skiljemän. Det institut som utser ordförande i en skiljenämnd har en viktig plikt gentemot parterna.

Om man tittar på förändringstendenserna så blir det fler och fler kvinnor som utnämns som skiljemän (det svenska ordet ”skiljeman” är förresten mindre könsneutralt än engelskans ”arbitrator”). I det sammanhanget kan det vara värt att påpeka att de två mest flitigt anlitade ISDS-skiljemännen i själva verket är just kvinnor: franska Brigitte Stern och schweiziska Gabrielle Kaufmann-Kohler.

Exempel på ISDS-tvist. Nr 1

Detta inlägg är det första av en serie där vi på ISDS-bloggen försöker konkretisera vad investeringstvister handlar om. De principiella frågorna blir ibland abstrakta och därför kommer vi i en serie av blogginlägg att exemplifiera vad en ISDS-process kan handla om i praktiken.

Först ut är målet mellan Wena Hotels och Egypten, som år 2000 ledde till en skiljedom (som kan läsas här). Beskrivningen av tvisten är hämtat direkt från innehållet i domen.

Tvisten rörde två långsiktiga kontrakt mellan det brittiska bolaget Wena Hotels Limited (”Wena”) och det statligt ägda egyptiska bolaget Egyptian Hotels Company (”EHC”). Wena fick genom kontrakten rätt att hyra, sköta och förestå två hotell i Egypten. Strax efter att kontrakten skrevs under visade det sig enligt Wena att hotellens standard var mycket lägre än vad som lovats i överenskommelsen med EHC. Därför lät Wena bli att betala del av hyran, vilket man hade rätt till under kontrakten. EHC hotade då med att återta hotellen, med våld om så skulle krävas. Wena vände sig till det egyptiska turistministeriet för att få hjälp men utan framgång.

En natt stormades hotellen, enligt vittnen av ett hundratal EHC-anställda som också hotade och attackerade hotellens anställda och gäster och körde ut Wenas anställda, som inte släpptes tillbaka in igen. En egyptisk åklagare fann att detta övertagande av hotellen – som pågick i över ett år – var olagligt och beordrade att hotellen skulle återlämnas till Wenas kontroll, vilket skedde men då i ännu sämre skick än innan. Utöver vandalisering hade hotellen bestulits på det mesta av sina möbler och andra tillbehör.

Wena initierade då en ICSID-process och hävdade att Egypten brutit mot den brittisk-egyptiska bestämmelserna om investeringsskydd i investeringsskyddsavtalet mellan Storbritannien och Egypten. Wena vann målet eftersom skiljenämnden ansåg det bevisat att de egyptiska myndigheterna varit medvetna om EHC:s planer på att med våld överta hotellen. Att myndigheterna under dessa omständigheter underlät att ingripa utgjorde ett brott mot bestämmelserna om investeringsskydd, enligt skiljenämnden. . Inte heller under själva övertagandet fick Wena någon assistans av egyptiska myndigheter för att återfå kontrollen av hotellen.

Skiljenämnden ansåg också att övertagandet utgjorde en olaglig expropriation, eftersom EHC ockuperade hotellen i över ett år och återlämnade dem i ett skick där de förlorat en stor del av sitt värde. Eftersom skiljenämnden inte ansåg att Wena kompenserats för dessa förluster dömdes Egypten att betala skadestånd för den olagliga expropriationen

Skiljeförfarande i samverkan med domstol

Skiljeförfarande och vanliga domstolar fungerar i allra högsta grad i samverkan med varandra. Detta beror på att skiljeförfarande, som ju är en privat tvistelösningsform, är beroende av allmän domstol för att fungera i praktiken. Detta gäller såväl ISDS som skiljeförfaranden mellan två affärspartners. Det är upp till varje land att själv reglera ramarna för skiljeförfarande på ens territorium, något som i Sverige görs i lagen om skiljeförfarande.

Huvuddragen i denna reglering ser i princip likadan ut i de flesta välfungerande rättssystem, bland annat tack vare en modellag utarbetad av FN som många länder inkluderat i sin egen lagstiftning.

Till de grundläggande principerna hör att det är allmän domstol som har sista ordet i frågan om en skiljenämnds behörighet.

En skiljedom som tillkommit på ett inkorrekt sätt kan angripas på processuella grunder genom att den missnöjda parten vänder sig till domstol i det land där skiljeförfarandet ägt rum. På så sätt fungerar domstol som en yttre kontrollfunktion för processen.

När man väl fått en skiljedom måste man använda sig av statliga organ för att driva in den. Även här fungerar Kronofogdemyndigheten (om i Sverige) eller allmän domstol som en kontrollfunktion. För att verkställa en skiljedom i ett annat land används reglerna i den så kallade New York konventionen. Även New York konventionen innehåller regler för att säkerställa grundläggande rättssäkerhet under själva förfarandet.

Ett specialfall när det kommer till skiljeförfarandets beroende av domstolar är ICSID-processer. ICSID, som är ett Världsbanks-organ, skapades för att försöka minimera domstols ingripande i politiskt känsliga skiljeförfaranden. Därför har staterna i stället etablerat kontrollmekanismer inom ramen för ICSID-regelverket som rör skiljenämndens behörighet och hur eventuella processuella fel ska hanteras.

Den allra viktigaste frågan för parter i skiljeförfaranden – ”Hur ser jag till att få betalt enligt domen?” – är dock densamma för ICSID-processer som för andra skiljeförfaranden. För att verkligen få rätt även i praktiken kan det krävas att den vinnande parten vänder sig till nationella myndigheter för att få sin dom verkställd. Därför är skiljeförfarande till syvende och sist alltid beroende av nationella domstolar för att fungera.