Etikettarkiv: Investeringsskydd

Vanliga skyddsbestämmelser: “fullt skydd och full säkerhet” (FPS)

Old and very used wooden Rubber StampVår första text om skyddsbestämmelser i investeringsskyddsavtal handlar om en vanligt förekommande klausul som ger investerare “full protection and security” (FPS). Det finns ingen officiell svensk översättning av begreppet men i översättningen av CETA kallas den för “fullt skydd och full säkerhet”. Denna typ av skydd återfinns i de flesta investeringsskyddsavtal (även om de är relativt ovanliga i svenska avtal, som framgår av Kommerskollegiums rapport).

Äldre avtal innehåller ofta ganska kortfattade FPS-klausuler. Dessa har historiskt tolkats som ett skydd mot fysiska ingrepp i utländska investeringar, framförallt under konflikter eller i länder där polismakten godtyckligt kan angripa utländsk egendom.

Den allra första ISDS-domen, AAPL v. Sri Lanka, är ett exempel på denna tolkning. AAPL vann målet mot Sri Lanka efter att staten undgått att vidta förebyggande åtgärder i samband med säkerhetstjänstens strider med rebellgruppen Tamilska tigrarna. Striderna totalförstörde AAPLs räkfarm i Sri Lanka, vilket skiljenämnden ansåg hade kunnat undvikas om staten hade agerat mer förebyggande.

Ett antal olika FPS-klausuler har däremot senare tolkats bredare än den historiska meningen, och även ansetts omfatta exempelvis juridiskt skydd och juridisk säkerhet mot oväntade ingrepp som kan kopplas till staten: under denna tolkning så överlappar FPS med den del av “rättvis och skälig behandling” (FET) som föreskriver att staten inte får göra sig skyldig till så kallad denial of justice.

Hur brett man tolkar FPS-klausuler beror till stor det på språket i den enskilda klausulen och därför har många nya avtal uppdaterat lydelsen av klausulen, oftast genom att klargöra att den endast omfattar fysiskt skydd av investeringar.

Kommerskollegiums utredning om “mest gynnad nation”

Night view of Gamla Stan, the old part of Stockholm, SwedenMånga investeringsskyddsavtal innehåller en klausul som föreskriver “mest gynnad nations“-behandling (på engelska heter den “most favored nation” och brukar sammanfattas MFN). Klausulen har funnits i handelsavtal i hundratals år och går i princip ut på att staterna garanterar att om de ingår andra avtal med andra stater som är mer fördelaktiga än det första avtalet så ska även staterna i det första avtalet ha rätt till de fördelar som det andra avtalet innebär. Det ursprungliga syftet är alltså att jämna ut den internationella spelplanen: stat A ska inte kunna ge stat B (eller investerare från stat B) sämre behandling än vad man ger stat C (eller investerare från stat C).

Även Sveriges många investeringsskyddsavtal innehåller MFN-klausuler. Därför har Kommerskollegium, som är en opolitisk expertmyndighet, skrivit en utredning om vad dessa klausuler innebär för Sverige.

Utredningens visar att samtliga Sveriges 66 bilaterala avtal innehåller MFN men att klausulernas utformning varierar stort. Det är därför svårt att säga definitivt vad dessa klausuler innebär för svensk del: vilken typ av skydd som kan ”importeras” in i svenska avtal med hjälp av MFN måste avgöras från fall till fall. Utredningen går också på ett pedagogiskt sätt igenom hur MFN-klausuler har tolkats av skiljenämnder och förklarar ungefär var gränserna kan tänkas gå, beroende på lydelsen av den specifika klausulen.

Många av de modernare avtal som trätt i kraft – och även CETA och TTIP som ännu inte är i kraft – har tydliggjort ramarna för MFN, just för att undvika den oförutsägbarhet som Kommerskollegium pekar på i de svenska avtalen.

En sammanfattande rekommendation från Kommerskollegium är att även Sverige ser över sina avtal och överväger att klargöra omfattningen av MFN. Detta möter dock vissa praktiska problem eftersom avtalen är bilaterala och därför måste behandlas genom att varje avtal diskuteras för sig.

 

Exempel på ISDS-tvist: Pac Rim Cayman LLC v. El Salvador

Inside of salt mine shoot on corridorDenna sammanfattning är baserad på ICSID-domen mellan Pac Rim och El Salvador, som publicerades i oktober 2016.

Pac Rim baserade sin talan på Central America Free Trade Agreement (CAFTA) och på el salvadoransk investerings-lagstiftning. Investeraren hade ett tillstånd för att utforska potentiella guldfyndigheter, som till största delen befann sig under jord. Tvisten grundar sig i regeringens ovilja att tilldela Pac Rim den licens som behövdes för att utnyttja tillståndet, vilket enligt investeraren utgjorde ett brott mot inhemsk lag.

Staten å sin sida menade att deras vägran var baserad på att investeraren misslyckats med att skaffa sig antingen äganderätt eller tillstånd från alla landägare i området, vilket var ett krav under landets gruvlagstiftning.

Skiljenämnden ansåg inte att den hade jurisdiktion under CAFTA, utan grundade istället sin behörighet på el salvadoransk lagstiftning, som tillåter ICSID-mål mot staten.

Nämnden gav staten rätt och avfärdade investerarens tolkning av gruvlagstiftningen: enligt nämnden krävdes tillstånd från landägare även om verksamheten endast skedde under jord, eftersom gruvdriften riskerar att skada miljön på fastighetsägarnas egendom. Investerarens tolkning var därför inte proportionerlig i förhållande till de risker som verksamheten innebar.

Eftersom investeraren inte efterlevt gruvlagstiftningens krav för att få en gruvbrytnings-licens hade inte regeringen någon skyldighet att utfärda licensen.

Investeraren dömdes också att betala majoriteten av statens kostnader i samband med processen.

Vi har tidigare sammanfattat andra domar som berör gruvindustrin.

IIA-reformen fortsätter  

IIAsBlogStater fortsätter att teckna nya investeringsskyddsavtal (IIAs): i slutet av 2015 var 3 286 sådana avtal i kraft. Av dessa är 2 928 bilaterala (BITs) och 358 är andra IIAs, exempelvis handelsavtal som även innehåller investeringskapitel.

Samtidigt har minst 60 länder utvecklat eller håller på att utveckla “modellavtal”. Som FN:s organ för handel och utveckling (UNCTAD) påpekar i sin senaste rapport så sker IIA-reformer mot bakgrund av den globala rörelsen som försöker formulera “en ny generation investeringspolicyer”. Policyer som sätter hållbar utveckling och ansvarsfull tillväxt i centrum.

Generellt sett innehåller många av de nya modellavtalen bestämmelser som garanterar staters rätt att reglera, även i syfte att trygga hållbar utveckling. Det står också klart att stater rör sig bort från en modell som (bara) ”skyddar” investeringar, mot en balanserad modell som på ett tydligare sätt tar hänsyn till hållbarhetsintressen.

Indiens nya modell-BIT är särskilt intressant eftersom den innehåller bestämmelser som inte återfinns i särskilt många andra BITs. Exempelvis förespråkar den transparens genom att kräva att alla lagar och förordningar publiceras och tillgängliggörs för allmänheten. Modellavtalet försöker också balansera relationen mellan stat och investerare genom att ställa krav på utländska investerare att följa värdstatens lagar, inklusive de som styr miljörätt och mänskliga rättigheter. Den uppmanar också investerare att frivilligt inkludera internationellt erkända standards för corporate social responsibility (CSR) i sina interna riktlinjer.

På annat håll kan man exempelvis se att Nederländernas modell-BIT uttryckligen utesluter “brevlådeföretag” från avtalets skydd. Det nyligen underskrivna Trans-Pacific Partnership-avtalet (TPP) innehåller klargöranden om expropriationsskyddets omfattning och en särskild klausul som utesluter tobaksrelaterade tvister.

Peter Allard vs. Barbados: Investerare anklagar stat för brott mot miljöregler

KingfisherPeter Allard, en kanadensisk investerare som äger ett naturskyddsområde i Barbados, har initierat ett ISDS-mål mot Barbados. Hans talan är baserad på statens påstådda oförmåga att upprätthålla sin egen miljölagstiftning, vilket Allard hävdar har förorenat hans reservat. Han hävdar också att staten inte följer sina internationella åtaganden enligt två olika konventioner (Convention on Wetlands och Convention on Biological Diversity).

Såväl Barbados aktiva åtgärder som dess underlåtenhet att agera har tillsammans förstört investeringen i reservatet, hävdar Allard. Målet är baserad på det bilaterala investeringsskyddsavtalet (BIT) mellan Kanada och Barbados.

Reservatet är en anläggning för “ekoturism” och består av 35 hektar av naturliga våtmarker i Graeme Hall, ett område i södra Barbados som är skyddat enligt Convention on Wetlands.

Peter Allard skriver, i det dokument där han upplyser Barbados om att han har för avsikt att inleda ett ISDS-förfarande, att han investerade i naturparken med syftet att bevara Barbados unika miljö. Han hävdar att staten misslyckats med att tillhandahålla honom “full protection and security” enligt BIT:en. Han påpekar bland annat att Barbados inte har kunnat stoppa Barbados Water Authority (den statliga vattemyndigheten) från att upprepade gånger släppa ut förgiftade ämnen från en avloppsanläggning in i Graeme Hall-våtmarkerna. Han hävdar också att Barbados har misslyckats i sitt hanterande av ett dräneringssystem som finns i våtmarkerna för att skydda områdets biologiska hälsa.

Dessutom hävdar investeraren att Barbados har brutit mot bestämmelsen om skälig och rättvis behandling (fair and equitable treatment – “FET”) i BIT:en, genom att ändra användningen av ett visst markområde på ett sätt som lett till att föroreningar påverkat reservatet. Här påpekar Allard att han gjorde sin investering i reservatet eftersom Barbados tidigare verkat ha en miljöreglering som han förväntade sig skulle skydda miljön.

Målet pågår fortfarande och administreras av Permanenta skiljedomstolen i Haag. Barbados har inte offentliggjort sin argumentation och det är därför inte känt hur staten har valt att bemöta Peter Allards krav.

UNCTAD på Stockholm Energy Charter Treaty Forum

summer meadow with high-voltage towers rowDet globala behovet av ökade investeringar inom energisektorn stod i fokus när Joakim Reiter, vice generalsekreterare för FN:s konferens om handel och utveckling (UNCTAD), nyligen talade på på Stockholm Energy Charter Treaty Forum Han påtalade också vikten av investeringsskyddsavtal och hur de kan spela en avgörande roll i att främja ökade energiinvesteringar.

Joakim Reiter inledde med att konstatera att bristande tillgång på energi är en av vår tids största utmaningar; nästan en femtedel av jordens befolkning saknar tillgång till elektricitet. Storleken på de investeringar som behövs för att åtgärda detta problem är överväldigande. Bara för hållbar energiproduktion behövs cirka 800 miljarder amerikanska dollar i investeringar. I detta avseende, poängterade Reiter, är Energistadgan, som det enda multilaterala investeringsavtalet i energisektorn, en viktig del av en hållbar energiframtid.

I talet framhöll Joakim Reiter att investeringsskyddsavtal har potential att trygga investerares förtroende genom att garantera förutsebarhet och transparens. De kan främja “good governance” och förbättra det allmänna politiska klimatet i den stat där investeringar sker. Han poängterade dock att nya investeringsskyddsavtal måste säkerställa en bra balans mellan investeringsskydd och staters möjlighet att reglera (så kallad ”right to regulate”).

Han noterade att det ökade antalet ISDS-tvister har lett till kritik mot systemet. I hans mening står dock inte valet mellan att ha eller inte ha ISDS, utan snarare mellan att ha ISDS som arbetar för hållbar utveckling och ISDS som inte gör det.

Vi har tidigare skrivit om hur ISDS kan främja klimatarbetet, om tydligare miljöregleringar i investeringsskyddsavtal och också om ISDS på COP 21.

Stockholm Energy Charter Treaty Forum hölls den 8 februari 2016 och är en del av samarbetet mellan Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC); Energy Charter Secretariat, the International Centre for Settlement of Investment Disputes (ICSID) och the Permanent Court of Arbitration. Temat för årets möte var hur investeringar i energisektorn kan uppmuntras och hur hinder och risker kan elimineras. Bland talarna återfanns utöver Joakim Reiter högt uppsatta regeringstjänstemän från Asien, Sydamerika och Afrika samt investerare, advokater och forskare.

2016 års första ICSID-mål: Al Jazeera v. Egypten

satellite dishÅrets första ICSID-mål registrerades enligt ICSID:s hemsida förra veckan när det globala medieföretaget Al Jazeera, med säte i Doha, Qatar, inledde skiljeförfarande mot Egypten.

Det har länge funnits indikationer om att Al Jazeera skulle använda sig av ISDS för att få ersättning för skador som drabbade Al Jazeeras verksamhet i Egypten efter att Muslimska brödraskapet störtades under 2013. Financial Times skrev till exempel om tvisten redan den 28 april 2014.

I samband med regimskiftet anklagade det nya egyptiska styret Al Jazeera för att vara en propagandamaskin för brödraskapet, och mediebolagets redaktion drabbades av repressalier och flera journalister fängslades, något som uppmärksammades mycket i internationell media.

Al Jazeera förväntas hävda att Egyptens agerande strider mot folkrätten, med stöd av det bilaterala investeringsskyddsavtalet mellan Qatar och Egypten. Tidigare rapporter indikerade att Al Jazeera gör anspråk på cirka 150 miljoner dollar men det är fortfarande en öppen fråga i vilken utsträckning en skiljenämnd kommer att anse att pressfrihet och tryckfrihet skyddas av avtalet.

Oavsett hur tvisten går vidare så har nu strålkastarljuset riktats mot Egyptens behandling av utländsk press och målet kommer säkert att bevakas nära.

EU och OPEC bidrar till ökad transparens

TranparencyISDSEn milstolpe i arbetet med att reformera ISDS var när Mauritius-konventionen om transparens i investeringstvister öppnades för signatur den 17 mars 2015. Konventionen möjliggör för stater att tillämpa UNCITRALs transparensregler i ISDS-förfaranden som uppstår under de drygt 3,000 investeringsskyddstraktat som slutits före 1 april 2014. Denna möjlighet öppnar för en nivå av transparens som är unik i internationella skiljeförfaranden.

En av de viktigaste följderna av transparensreglerna är att merparten av dokumenten i ISDS-förfarandena görs offentliga. Som ett led i denna reform har FN:s handelsrättskommission (UNCITRAL) åtagit sig att agera som ett sekretariat för transparens och löpande publicera dessa dokument via sin hemsida.

Nyligen annonserades att internationella institutioner beslutat att bidra till driften av FN:s sekretariat för transparens. EU kommer att bidra med €100,000 som ett led i unionens arbete för ökad transparens i investeringstvister. EU-kommissionen menar på sin hemsida bland annat att tillgängligheten av information medför ökad enhetlighet mellan olika skiljedomar, samt skapar förutsebarhet för investerare, stater, skiljenämnder och allmänheten.

Utöver EU:s bidrag så har även OPEC-fonden för internationell utveckling lovat att bidra med $125,000 till sekretariatet för transparens i Wien. Enligt pressreleasen från FN så ges OPEC-stödet inom ramen för ett samarbete som syftar till att stimulera tillväxt och lindra fattigdom i eftersatta delar av världen.

Mauritius-konventionen har nu undertecknats av 16 länder: Belgien, Finland, Frankrike, Gabon, Italien, Kanada, Kongo,  Luxemburg, Madagaskar, Mauritius, Sverige, Schweiz, Storbritannien, Syrien, Tyskland och USA. Därmed omfattas alla ISDS-mål baserade på traktat mellan parter från dessa länder av UNCITRALs transparensregler, oavsett hur gamla traktaten är.

EXEMPEL PÅ ISDS-TVIST NR. 10: Maffezini mot Spanien

GaliciaBlogNästa tvist att presenteras är Emilio Augustin Maffezini v. Spanien (ICSID nr ARB / 97/7). Sammanfattningen är baserad på den slutliga skiljedom som meddelades i målet den 9 november 2000.

Käranden var en argentinsk person som grundat och investerat i ett bolag med syfte att bygga en produktionsanläggning för kemikalier i Galicien i Spanien. Projektet var ett samarbete med Sociedad para el Desarrollo Industrial de Galicia (SODIGA), en aktör på gränsen mellan offentlig och privat med uppdrag att främja industriell utveckling i Galicien. SODIGA bistod investeraren med rådgivning och finansiering av projektet.

Projektet misslyckades på grund av stigande kostnader, och investeraren påkallade skiljeförfarande under investeringsskyddsavtalet mellan Argentina och Spanien. Investeraren hävdade (1) att projektet misslyckades för att SODIGA hade gett bristfälliga råd och underskattat kostnaderna för projektet, och (2) att SODIGA var ansvarig för de extra kostnader som tillkom till följd av miljökonsekvensbedömningen (MKB) eftersom SODIGA pressat investeraren att påbörja byggandet innan MKB-processen avslutats. Spanien bestred investerarens yrkanden. Man hävdade dels att SODIGA:s handlingar inte kunde tillskrivas den spanska staten, och dels att investeraren hade åtagit sig riskerna gällande projektets utförande och lönsamhet.

Den utsedda skiljenämnden fann i attribueringsfrågan att SODIGA hade både officiella och privata funktioner, och att det därför var nödvändigt att kategorisera de handlingar som gett upphov till tvisten. På investerarens huvudkrav – att projektets misslyckande berodde på SODIGA:s dåliga råd – fann nämnden att även om SODIGA tjänstemän hade uttalat sig om projektets kostnader och lönsamhet utgjorde detta inte en offentlig funktion som kan tillskrivas staten. Dessutom konstaterade skiljenämnden, enkelt uttryckt, att investeraren bär ansvaret för sin egen investering. Domstolen förklarade:

“Bilateral Investment Treaties are not insurance policies against bad business judgments. While it is probably true that there were shortcomings in the policies and practices that SODIGA and its sister entities pursued in the here relevant period in Spain, they cannot be deemed to relieve investors of the business risks inherent in any investment.”

Käranden krävde också att SODIGA skulle ersätta de extra kostnader som uppstått till följd av miljökonsekvensbedömningen, och som lett till investerarens beslut att lägga ner projektet. Även detta yrkande ogillades, då investeraren borde ha vetat att projektet – en produktions-anläggning för kemikalier – skulle kräva en omfattande miljökonsekvensbedömning. Nämnden fann det sannolikt att investeraren känt till MKB-kraven från början av projektet, men att han medvetet bortsett från dem i ett försök att undvika extra kostnader eller tekniska svårigheter.

Av dessa skäl fann skiljenämnden att Spanien inte kunde hållas ansvarig för investerarens förluster.

TPP med ISDS undertecknat

Two globes of EarthDen fjärde oktober 2015 skrev tolv länder under the Trans-Pacific Partnership Agreement (TPP). Länderna – som tillsammans representerar 40% av världsekonomin – utgörs av USA, Mexico, Kanada, Chile, Peru, Japan, Singapore, Brunei, Vietnam, Malaysia, Australien och Nya Zeeland.

Texten har inte släppts ännu (den finputsas för närvarande av jurister) men flera regeringar, däribland USA och Kanada, har släppt officiell information på sina respektive hemsidor.

Att TPP nu undertecknats innebär, bland annat, att tolv länder som tillsammans utgör en stor del av världsekonomin nu kunnat enas om gemensamma spelregler för handel och investeringar. Av informationen från den amerikanska hemsidan framgår att TPP:s kapitel om investeringar i stor utsträckning påminner om USA:s 2012 Model Bilateral Investment Treaty. Reglerna kräver icke-diskriminering av utländska investerare och garanterar en grundläggande nivå av rättsligt skydd. Samtidigt säkrar modell-BIT:en – som anses vara ett progressivt dokument jämfört med många äldre BITs – att stater kan utfärda regleringar för att skydda legitima offentliga intressen.

Enligt kanadensiska representanter innehåller investeringskapitlet också en “oberoende ISDS-mekanism som är snabb, rättvis och transparent och som bygger på lämpliga grunder”.

Detta innebär att de tolv staterna fortfarande anser att ISDS är relevant och nödvändigt, även mellan utvecklade stater. I sammanhanget kan man notera att det amerikanska modellavtalet från 2012 föreskriver transparenta förfaranden som bland annat tillåter utomstående parter att delta i processen. Det finns goda skäl att tro att TPP också kommer att inkludera dessa principer.