Tag Archives: Kalkbrott

Exempel på ISDS-tvist: Adel A Hamadi Al Tamami v. Oman  

?????????????????????????????????Denna sammanfattning är baserad på de fakta som framkom i domen från oktober 2015.

Adel A Hamadi Al Tamami investerade i utvecklandet och driften av en kalkbrottsanläggning i Oman, i form av två leasingavtal mellan hans företag och ett bolag som ägs av omanska staten. Tvisten härrör dels ur det faktum att det statsägda bolaget sade upp avtalen, dels ur att investeraren arresterades och åtalades av de omanska myndigheterna på grund av påstådda olagligheter i driften av kalkbrottet.

Tvisten baserades på frihandelsavtalet mellan USA och Oman och skiljenämnden hade att bedöma om de omanska myndigheterna genom sitt agerande brutit mot avtalets ”skälig och rättvis behandling”-standard (FET) eller i praktiken exproprierat anläggningen.

Skiljenämnden ansåg att den inte hade jurisdiktion att bedöma dessa frågor för ett av leasingavtalen, eftersom det avtalet hade upphört innan frihandelsavtalet trädde i kraft. Vad gäller yrkandena baserade på det andra avtalet så kom nämnden fram till att det statsägda bolagets agerande inte kunde kopplas till den omanska staten. Enligt skiljenämnden var kopplingen mellan det statsägda bolaget och staten inte tillräckligt stark: bolaget agerade inte i tillräckligt stor utsträckning som en offentlig aktör och därför kunde dess agerande inte ligga staten till last.

Vad gäller yrkandena baserade på FET så ansåg inte skiljenämnden att arresteringen och åtalet mot investeraren utgjorde ett brott mot denna standard. Skiljenämnden noterade visserligen att investeraren åtalades – och senare friades – för anklagelser, bland annat brott mot miljölagar eftersom kalkbrottet drevs utan nödvändiga tillstånd. Men, poängterade skiljenämnden, en stat måste kunna ta rättslig ställning till påstådda brott mot statens egna lagar, även om det senare visar sig att staten hade fel, så länge staten agerar i god tro och med respekt för rättsliga principer.

Skiljenämnden avfärdade därför talan i sin helhet och ansåg dessutom att Oman hade behövt försvara sig mot påståenden som var ”helt oberättigade”. Därför beordrades investeraren att betala 75 % av statens kostnader i samband med processen.