Etikettarkiv: Miljö

Exempel på ISDS-tvist: Windstream Energy LLC v. Canada

River Skyline Overlooking Detroit, Michigan as seen from Windsor, OntarioDenna sammanfattning av Windstream v. Canada bygger på domen som avkunnades 27 september 2016 och publicerades några månader senare.

Windstream är ett amerikanskt företag som investerade i en av världens största vindkraftsparker, som är tänkt att ligga I den stora sjön Lake Ontario. Parken är dock inte färdigbyggd, enligt Windstream på grund av att delstaten Ontario avbrutit arbetet i förtid av politiska skäl.

År 2010 vann Windstream ett 20-årigt kontrakt med delstaten och inledde de förberedande investeringarna. Under tiden lanserades en konsultation med allmänheten i Ontario, vars resultat i februari 2011 ledde till att Ontarios energimyndighet pausade projektet för att kunna genomföra ytterligare studier om vindparkens påverkan på omgivningen.

Pausen pågår fortfarande och vindparken har inte kunnat slutföras. När Windstream påkallade skiljeförfarande 2014 hävdade man att staten i praktiken ställt in projektet helt, eftersom bolaget inte längre skulle kunna möta de kommersiella deadlines som var uppställda för projektet. Bolaget hävdade att myndighetens agerande stred mot NAFTA och stämde därför Kanada, som är folkrättsligt ansvarig för landets delstater.

Skiljenämnden ansåg inte att Windstreams investering blivit exproprierad, eftersom bolaget inte blivit av med sina tillgångar: kontraktet existerar fortfarande och kan, åtminstone i teorin, omförhandlas.

Däremot fälldes staten för ett brott mot bestämmelsen om “skälig och rättvis behandling”. Skiljenämnden fann visserligen att delstatens ursprungliga vetenskapliga syfte med pausen verkade genuint (även om skiljenämnden också poängterade att delstaten kunde ha varit mer transparent i processen) men ansåg att detta syfte inte följts upp på ett tillräckligt vis: det verkade helt enkelt inte ha genomförts särskilt många studier. Under de förutsättningarna var det inte rimligt att lämna investeraren i ett långvarigt “limbo”.

Kanada fälldes därför för brott mot NAFTA och dömdes att betala ett skadestånd om 21 miljoner euro; detta belopp var lägre än vad Windstream yrkat men skiljenämnden lyfte fram att kontraktet fortfarande var i kraft och kunde omförhandlas, vilket begränsade bolagets skadestånd.

Vi har tidigare skrivit om en liknande tvist som också handlade om Ontarios förändrade regelverk för vindkraft. I det målet, Mesa v. Kanada, vann staten dock på alla punkter.

Att överkomma bristen på policy gällande klimatförändringen

BLoggDet är tydligt att gröna investeringar måste öka om klimatförändringen ska kunna bekämpas. Detta gäller såväl den totala mängden investeringar som deras geografiska omfattning. Juridiken som regler klimatförändringar – i första hand United Nations Conference Framework on Climate Change och det nyligen underskrivna Parisavtalet – saknar dock specifik reglering av investeringar. Detta utgör brist på policyer.

Därför tog SCC, tillsammans med Internationella advokatsamfundet, Internationella handelskammaren och Permanenta skiljedomstolen i Haag, initiativ till en konferens för att diskutera detta policy-glapp.  Konferensen ägde rum i Stockholm den 21 november.

Under konferensen framkom att cirka 100 miljarder dollar behöver investeras under de kommande femton åren om klimatförändringen ska bekämpas effektivt. Detta mål bedömdes som realistiskt. En annan talare påpekade att det inte saknas kapital för att investera – utmaningen är snarare att få investerare att faktiskt placera pengar i gröna investeringar.

Talarna verkade överens om att god policy är nyckeln till att attrahera hållbara investeringar. Detta innebär långsiktiga och stabila ramverk; kortsiktig policy, ofta som en konsekvens av regeringsskifte i ett land, får negativa konsekvenser i form av höga transaktionskostnader och krav på industrier att omorganisera sin investering för att anpassa sig till nya riktlinjer.

En panel av jurister diskuterade hur processföring har använts för att bekämpa klimatförändringar, direkt och indirekt. Bland flera exempel framhölls att investerare I förnyelsebar energi vänt sig till ISDS när regeringar ändrat förutsättningarna för investeringen genom att återkalla licenser eller ändrat ramverk som tidigare varit gynnsamma för hållbara investeringar. Ett annat fall som diskuterades var Urgenda Foundation v. the Netherlands, där en domstol i Nederländerna ansåg att regeringen brutit mot en generell skyldighet gentemot sina medborgare genom att inte tillräckligt arbeta för att åtgärda klimatförändringar.

Panelen poängterade att vi kan förvänta oss flera sådana här rättsfall, i både nationell domstol och internationella forum, och att detta förhoppningsvis kan leda till att regeringar agerar i större utsträckning framöver.

En mer detaljerad rapport från konferensen kommer snart att publiceras.

 

Värdstaters ”berättigade förväntningar”

Scenic landscapes of Northern ArgentinaDet är välkänt att investerare enligt många investeringsskyddsavtal har rätt till ”berättigade förväntningar” (legitimate expectations) på sin värdstats beteende. I princip har ISDS-skiljenämnder tolkat rättigheten så att stater inte kan bryta åtaganden som skapat förväntningar hos investerare. Sådana förväntningar kan vara baserade på, bland annat, löften eller kontrakt, exempelvis om en investerare fått en gruvlicens som ska löpa i ett specificerat antal år. Om en sådan förväntan inte respekteras kan investeraren inleda en ISDS-process mot staten.

Karl P Sauvant och GüneşÜnüvarhar nu skrivit en artikel som har publicerats av Columbia Center for Sustainable Investment, där de argumenterar för att stater även kan ha berättigade förväntningar på de som investerar i landet. Enligt artikelförfattarna kan sådana förväntningar grundas på, bland annat, investerares uttalanden om på vilket sätt investeringen kommer att bidra till landet.

Artikeln pekar på exemplet Sempra v Argentina, där Argentina hävdade att staten hade ”många förväntningar på investeraren som antingen inte infriades eller helt enkelt bröts mot, [exempelvis] att investeraren skulle arbeta flitigt och agera i god tro”.

Författarna påpekar dock att eftersom staters möjlighet att initiera ISDS-processer för närvarande är begränsade så kan staters berättigade förväntningar i nuläget bara lyftas inom ramen för så kallade genkäromål eller ”counterclaims”. Vi har skrivit om sådana processer här.

Därför föreslår artikeln att framtida investeringsskyddsavtal uttryckligen borde klargöra att värdstater har rätt till skyddsvärda förväntningar på utländska investerare, samt att denna rätt borde kopplas till en möjlighet att rikta anspråk mot investerare.

Följ Vattenfall v. Tyskland live

Blogg_v41_2För närvarande pågår huvudförhandlingen i det uppmärksammade ICSID-målet mellan Vattenfall och den tyska regeringen. Parterna har kommit överens om att sända förhandlingen live, via ICSIDs hemsida. Den som är intresserad av ISDS kan följa denna länk för att se ur en förhandling går till. Sändningen börjar klockan 19 svensk tid varje kväll under denna och nästa vecka.

Nyligen publicerad: Peter Allard v. Barbados

Blogg_v41Domen i Peter A. Allard v. Barbados, ett uppmärksammat ISDS-mål, är nu allmänt tillgänglig.

Vi har skrivit om målet tidigare. En kanadensisk affärsman och filantrop, Peter Allard, inledde skiljeförfarande mot Barbados i en process som administreras av Permanenta skiljedomstolen i Haag. Målet handlar om Allards miljöskyddsområde vid Barbados kust. Han hävdade att myndigheter i Barbados misslyckats med att verkställa landets egen miljölagstiftning, på ett sätt som förorenade miljöskyddsområdet och stred mot det bilaterala investeringsskyddsavtalet mellan Kanada och Barbados.

I en skiljedom från juni 2016 avfärdade skiljenämnden samtliga krav från Allard. Nämnden delade inte investerarens bedömning att Barbados bröt mot avtalets skyldighet att garantera “full protection and security” när staten inte kunde förhindra att naturområdet drabbades av föroreningar. Som utgångspunkt ansåg skiljenämnden att skyldigheten att garantera “full protection and security” i praktiken innebär att staten måste iaktta  “rimlig omsorg” men inte att staten har så kallat strikt ansvar.

Skiljenämnden ansåg att landets myndigheter genomfört rimliga åtgärder för att skydda naturområdet. Bland annat påpekade nämnden att myndigheterna etablerat en kommitté för att utveckla en plan för att kunna bevara området.

Investerarens påståenden om expropriation avslogs också. Skiljenämnden ansåg att investeraren inte blivit av med sin investering eftersom han fortfarande är ägare och bedriver “någon form av” verksamhet där, bland annat i form av ett café.

Simon Lester, som är analytiker på Cato Institute, hävdar i en artikel att målet skickar en viktig signal om miljöskydd och ISDS. Enligt honom kan skyddsartiklarna i en BIT öppna upp framtida mål där miljöorganisationer kan hjälpa investerare att stämma stater som påstås göra ett otillräckligt arbete med att skydda miljön i landet. Han nämner exempelvis fall där konsekvenser av den globala uppvärmningen – såsom stigande havsnivåer – skadar en investering.

Klimatarbete och ISDS

White lily in an environment of green leaves on waterEn vetenskaplig artikel visar hur ISDS tillhandahåller nödvändiga verktyg för att garantera den stabilitet och förutsägbarhet som är nödvändig för investeringar i förnyelsebar energi. Enligt författaren kan ISDS skydda investeringar mot de risker som följer av att regelverken för klimatpolitik ändras.

Texten utgår från vikten av privata investeringar och teknologi för att klara övergången till en fossilfri ekonomi. Kyoto-protokollet innehåller flera mekanismer för att implementera staters åtaganden att minska utsläpp av växthusgaser och i dessa mekanismer spelar även privata aktörer en viktig roll. Protokollet uppmuntrar stater att etablera program för att underlätta investeringar i teknologi som fokuserar på att minska koldioxidutsläpp. Två av de vanligaste sätten att utforma sådana program är så kallade “feed-in tariffs”, där staten garanterar att ett minimum-pris betalas för förnyelsebar energi, och olika typer av investeringsstöd för energiproducenter.

Enligt artikeln är en av riskerna med att investera i förnyelsebar energi att myndigheter återkallar eller förkortar stöd som utlovats i samband med sådana program. Författaren hävdar att det är här investeringsskyddsavtal kommer in, som ett potentiellt skydd. Ett exempel är ISDS-målet Nykomb v. Latvia, där skiljenämnden ansåg att regeringens stöd till inhemska producenter av energi med låga koldioxidutsläpp utgjorde diskriminering, eftersom utländska producenter i Lettland inte fick samma stöd.

Artikelns slutsats är att klimatjuridiken och investeringsjuridiken bygger på liknande principer men har olika perspektiv. Klimatjuridiken skapar rättigheter och förväntningar hos investerare, medan investeringsrätten skyddar dem. Tillgången till skiljeförfarande har potentialen att begränsa den instabilitet som i nuläget påverkar genomförandet av många klimatförändrings-program.

Exempel på ISDS-tvist: Transglobal Green Energy v. Panama

Panama2016Denna sammanfattning är baserad på de fakta som framkom i ICSID-målet mellan det amerikanska bolaget Transglobal Green Energy (”Transglobal”) och Panama. I domen från den 2 juni 2016 avfärdade skiljenämnden talan på ett tidigt stadium och ansåg att investeraren försökt att missbruka ett investeringsskyddsavtal.

Målet handlade om en anläggning för vattenkraft i Panama. Ett bolag som ägdes av den panamanska medborgaren Julio Cesar Lisac fick ett koncessionsavtal från staten som gav dem rätt att driva anläggningen i 50 år. Efter bara ett år sade staten upp avtalet, eftersom de ansåg att bolaget inte uppfyllt sina skyldigheter (koncessionen gick sedan till ett annat bolag i stället). Julio Cesar Lisac överklagade uppsägningen i panamansk domstol.

Efter uppsägningen av koncessionsavtalet överförde Julio Cesar Lisac delar av sitt ägande i vattenkraftsanläggningen till det amerikanska bolaget Transglobal. Eftersom Transglobal var amerikanskt inledde investerarna därefter gemensamt ett skiljeförfarande baserat på det bilaterala investeringsskyddsavtalet (”BIT”) mellan USA och Panama, där de hävdade att uppsägningen av det 50-åriga avtalet stred mot BIT:en.

Skiljenämnden fann dock att de saknade behörighet att höra Transglobals talan. Eftersom både Lisac och hans bolag var från Panama kom nämnden fram till att flytten av ägande till det amerikanska bolaget hade gjorts med det enda syftet att uppnå skydd under BIT:en mellan USA och Panama. Därför, ansåg skiljenämnden, försökte investerarna skapa ”artificiell internationell jurisdiktion över en redan existerande inhemsk tvist”, vilket utgjorde missbruk av BIT:en.

Skiljenämndens resonemang påminner om målet Philip Morris v. Australien, där en annan nämnd avslog Philip Morris talan och ansåg att den utgjorde missbruk av ett annat investeringsskyddsavtal.

Båda dessa nyss avgjorda mål visar att det inte finns något utrymme att utnyttja ISDS för att lansera illegitima processer mot stater. En forskare beskrev nyligen denna tendens som att skiljenämnder ”vaktar grinden till ISDS-mål mot stater”.

 

EXEMPEL PÅ ISDS-TVIST NR. 10: Maffezini mot Spanien

GaliciaBlogNästa tvist att presenteras är Emilio Augustin Maffezini v. Spanien (ICSID nr ARB / 97/7). Sammanfattningen är baserad på den slutliga skiljedom som meddelades i målet den 9 november 2000.

Käranden var en argentinsk person som grundat och investerat i ett bolag med syfte att bygga en produktionsanläggning för kemikalier i Galicien i Spanien. Projektet var ett samarbete med Sociedad para el Desarrollo Industrial de Galicia (SODIGA), en aktör på gränsen mellan offentlig och privat med uppdrag att främja industriell utveckling i Galicien. SODIGA bistod investeraren med rådgivning och finansiering av projektet.

Projektet misslyckades på grund av stigande kostnader, och investeraren påkallade skiljeförfarande under investeringsskyddsavtalet mellan Argentina och Spanien. Investeraren hävdade (1) att projektet misslyckades för att SODIGA hade gett bristfälliga råd och underskattat kostnaderna för projektet, och (2) att SODIGA var ansvarig för de extra kostnader som tillkom till följd av miljökonsekvensbedömningen (MKB) eftersom SODIGA pressat investeraren att påbörja byggandet innan MKB-processen avslutats. Spanien bestred investerarens yrkanden. Man hävdade dels att SODIGA:s handlingar inte kunde tillskrivas den spanska staten, och dels att investeraren hade åtagit sig riskerna gällande projektets utförande och lönsamhet.

Den utsedda skiljenämnden fann i attribueringsfrågan att SODIGA hade både officiella och privata funktioner, och att det därför var nödvändigt att kategorisera de handlingar som gett upphov till tvisten. På investerarens huvudkrav – att projektets misslyckande berodde på SODIGA:s dåliga råd – fann nämnden att även om SODIGA tjänstemän hade uttalat sig om projektets kostnader och lönsamhet utgjorde detta inte en offentlig funktion som kan tillskrivas staten. Dessutom konstaterade skiljenämnden, enkelt uttryckt, att investeraren bär ansvaret för sin egen investering. Domstolen förklarade:

“Bilateral Investment Treaties are not insurance policies against bad business judgments. While it is probably true that there were shortcomings in the policies and practices that SODIGA and its sister entities pursued in the here relevant period in Spain, they cannot be deemed to relieve investors of the business risks inherent in any investment.”

Käranden krävde också att SODIGA skulle ersätta de extra kostnader som uppstått till följd av miljökonsekvensbedömningen, och som lett till investerarens beslut att lägga ner projektet. Även detta yrkande ogillades, då investeraren borde ha vetat att projektet – en produktions-anläggning för kemikalier – skulle kräva en omfattande miljökonsekvensbedömning. Nämnden fann det sannolikt att investeraren känt till MKB-kraven från början av projektet, men att han medvetet bortsett från dem i ett försök att undvika extra kostnader eller tekniska svårigheter.

Av dessa skäl fann skiljenämnden att Spanien inte kunde hållas ansvarig för investerarens förluster.

Ökat fokus på miljöfrågor i investeringsskyddsavtal

green leaves background in sunny dayInvesteringsskyddsavtal har i allt större utsträckning börjat ta hänsyn till investeringars miljömässiga aspekter. Detta bekräftas av en OECD-undersökning, som visar att bestämmelser som på olika sätt berör miljön blir allt vanligare. Undersökningens urval omfattar 1,623 investeringsskyddsavtal – cirka hälften av världens samtliga avtal.

Av de avtal som undersökningen tar upp så är avtalet mellan Kina och Singapore från 1985 det första som innehåller reglering av miljöskydd. Drygt 20 år senare, under 2008, innehöll 89% av alla nya avtal som slöts under året sådant språk. Dessutom är, som vi har skrivit om förut, hållbar utveckling centralt i många av de allra senaste avtalen. Bland de som slöts mellan stater under 2015 innehåller de flesta reglering av hållbar utveckling.

Det vanligaste är en bestämmelse som garanterar att staterna har “policy space” för miljömål. Exempelvis innehåller avtalet mellan Ungern och Ryssland en bestämmelse som  anger att avtalet inte hindrar någon av staterna från att genomföra reformer för att skydda miljö eller folkhälsa. En annan vanlig bestämmelse går ut på att hindra staterna från att sänka sina miljöstandards i ett försök att attrahera investeringar.

Det förekommer också att avtal refererar uttryckligen till internationella miljöavtal. Ett tydligt exempel är ingressen i det stora Energy Charter Treaty (Energistadgan), som hänvisar till FN:s Klimatkonvention (UNFCCC). Förslaget till norskt modellavtal för investeringar anger också uttryckligen att avtalet ska tolkas tillsammans med internationella miljöavtal.

Av de 49 länder som omfattas av OECD-studien har 30 länder miljöskydd i minst ett av sina investeringsskyddsavtal. Kanada är bäst i klassen (83% av deras undersökta avtal), följt av Nya Zeeland, Japan, USA och Finland.

Exempel på ISDS-tvist Nr. 8: SD Myers v. Kanada

Blue chemical cans all over. Outdoors on chemical plant.Vårt nästa exempel på en ISDS-tvist är SD Myers v. Kanada, en NAFTA-tvist som avgjordes enligt UNCITRAL-reglerna. Sammanfattningen nedan bygger på fakta så som den återges i de tre separata domar som avkunnades av skiljenämnden mellan november 2000 och december 2002.

SD Myers Inc. (”SDMI”) är ett amerikanskt bolag som på olika sätt hanterar polyklorerade bifenyler (”PCB”), en miljöfarlig kemisk sammansättning som används i framställningen av elektroniska produkter. SDMI skapade ett kanadensiskt dotterbolag med syftet att vinna uppdrag för nedbrytning av kanadensisk PCB vid sin amerikanska anläggning. USA förbjöd import av kanadensisk PCB redan 1980 men SDMI fick ett undantag 1995, vilket tillät bolaget att importera PCB och bryta ner det i USA. Strax efter det att SDMI fått sitt undantag av de amerikanska myndigheterna så beslutade i stället Kanada att förbjuda exporten av PCB-avfall till USA. Förbudet skulle gälla i ungefär 16 månader.

SDMI stämde Kanada i oktober 1998 och hävdade att Kanadas exportförbud av PCB-avfall stred mot flera bestämmelser i NAFTA. Bolaget menade att det lidit stora förluster genom att Kanada ingripit i affärsverksamheten på ett sätt som lett till flera förlorade kontrakt och andra uteblivna möjligheter i Kanada. Den kanadensiska staten menade å sin sida att förbudet motiverades av miljömässiga hänsyn.

I den första deldomen vann SDMI en delseger när skiljenämnden bedömde att Kanada hade brutit mot flera NAFTA-bestämmelser. Enligt nämnden visade bevisningen att förbudet inte alls var drivet av miljöhänsyn, som Kanada hävdat, utan snarare var ett försök att skydda inhemska PCB-nedbrytningsföretag. Vissa andra av SDMI:s yrkanden avslogs dock. Denna första deldom klandrades av Kanada i kanadensisk federal domstol men utan framgång.

Den andra deldomen handlade om skadeståndsberäkningen och den tredje om rättegångskostnader. I skadeståndsdelen ansåg skiljenämnden att investeraren endast hade rätt till ersättning för den omedelbara skada som de specifika NAFTA-bestämmelserna innebar. Denna syn på skadeståndsberäkningen innebar att indirekta skadegrunder – som till exempel förlorade möjligheter eller skadat anseende – inte gav rätt till ersättning. SDMI fick cirka 6 miljoner kanadensiska dollar i skadestånd; avsevärt mindre än de 70 miljoner amerikanska dollar som bolaget ursprungligen begärt.