Etikettarkiv: NAFTA

Exempel på ISDS-tvist: Windstream Energy LLC v. Canada

River Skyline Overlooking Detroit, Michigan as seen from Windsor, OntarioDenna sammanfattning av Windstream v. Canada bygger på domen som avkunnades 27 september 2016 och publicerades några månader senare.

Windstream är ett amerikanskt företag som investerade i en av världens största vindkraftsparker, som är tänkt att ligga I den stora sjön Lake Ontario. Parken är dock inte färdigbyggd, enligt Windstream på grund av att delstaten Ontario avbrutit arbetet i förtid av politiska skäl.

År 2010 vann Windstream ett 20-årigt kontrakt med delstaten och inledde de förberedande investeringarna. Under tiden lanserades en konsultation med allmänheten i Ontario, vars resultat i februari 2011 ledde till att Ontarios energimyndighet pausade projektet för att kunna genomföra ytterligare studier om vindparkens påverkan på omgivningen.

Pausen pågår fortfarande och vindparken har inte kunnat slutföras. När Windstream påkallade skiljeförfarande 2014 hävdade man att staten i praktiken ställt in projektet helt, eftersom bolaget inte längre skulle kunna möta de kommersiella deadlines som var uppställda för projektet. Bolaget hävdade att myndighetens agerande stred mot NAFTA och stämde därför Kanada, som är folkrättsligt ansvarig för landets delstater.

Skiljenämnden ansåg inte att Windstreams investering blivit exproprierad, eftersom bolaget inte blivit av med sina tillgångar: kontraktet existerar fortfarande och kan, åtminstone i teorin, omförhandlas.

Däremot fälldes staten för ett brott mot bestämmelsen om “skälig och rättvis behandling”. Skiljenämnden fann visserligen att delstatens ursprungliga vetenskapliga syfte med pausen verkade genuint (även om skiljenämnden också poängterade att delstaten kunde ha varit mer transparent i processen) men ansåg att detta syfte inte följts upp på ett tillräckligt vis: det verkade helt enkelt inte ha genomförts särskilt många studier. Under de förutsättningarna var det inte rimligt att lämna investeraren i ett långvarigt “limbo”.

Kanada fälldes därför för brott mot NAFTA och dömdes att betala ett skadestånd om 21 miljoner euro; detta belopp var lägre än vad Windstream yrkat men skiljenämnden lyfte fram att kontraktet fortfarande var i kraft och kunde omförhandlas, vilket begränsade bolagets skadestånd.

Vi har tidigare skrivit om en liknande tvist som också handlade om Ontarios förändrade regelverk för vindkraft. I det målet, Mesa v. Kanada, vann staten dock på alla punkter.

Ny lagstiftning ovanlig grund för ISDS-talan

law concept. studio shotsEn vanlig farhåga är att stater som ingår avtal med skiljeklausuler riskerar att bli stämda när de ändrar sin lagstiftning. Men en studie av tyska och nederländska forskare visar att ISDS endast i mycket liten utsträckning används för att söka skadestånd på grund av ändrad lagstiftning. ISDS har inte heller använts för att försöka ogiltigförklara en ny lag.

Studien visar att de flesta mål istället handlar om kontrakt som ingåtts av staten, eller licenser och tillstånd som på olika sätt modifierats ensidigt. Studien refererar en annan studie från Columbia Center on Sustainable International Investment, som gått igenom samtliga ICSID-mål fram till 2014 och funnit att endast 9% av målen handlar om lagstiftning. Nästan hälften av målen rörde i stället olika myndigheters agerande och i de resterande målen har investeraren sökt skadestånd på grund av bland annat, åtgärder från lokala beslutsfattare och statligt ägda bolag.

Det kan noteras att i samtliga mål där investerare har begärt skadestånd på grund av ändrad lagstiftning med hjälp av frihandelsavtalet NAFTA har begäran misslyckats. I ett få mål där ändrad lagstiftning legat låg till grund för en ISDS-talan – det kända Philip Morris v. Australien – förlorade investeraren i ett tidigt skede.

Sammanfattningsvis är det mycket ovanligt att investerare försöker utmana staters lagstiftningsreformer inom till exempel miljö, hälsa eller energi. I stället visar studien att i de allra flesta mål är det investerare som söker ersättning för att de anser att staten helt enkelt brutit mot konkreta löften i kontrakt, eller i utfärdade licenser.

Mesa Power Group LLC v. Canada

Array of wind power station at the sunsetDenna sammanfattning av Mesa v. Canada, en nyligen avgjord tvist baserad på NAFTA-avtalet, bygger på domen från 31 mars 2016.

Käranden Mesa Power Group LLC (“Mesa”) är ett amerikanskt företag som utvecklar projekt inom förnyelsebar energi, främst vindkraft. Mesas talan mot Kanada byggde på provinsen Ontarios så kallade “Feed-in Tariff”-program. Programmet hade initierats av Ontario för att uppmuntra och stödja både utvecklingen och konsumtionen av förnyelsebar energi i provinsen.

Enligt programmet kunde såväl inhemska som utländska producenter av förnyelsebar energi ansöka om ett långtidskontrakt – mellan 20 och 40 år – från provinsen, som skulle garantera ett fast pris för elektricitet som genererades till Ontarios elmarknad. Deltagare i programmet var dock tvungna att garantera att 25-50% av utrustningen som användes i produktionen var tillverkad i Kanada.

Mesa skickade utan framgång in sex ansökningar om långtidskontrakt enligt programmet. Därför stämde företaget Kanada under NAFTA, ett stort avtal som ingåtts mellan Kanada, Mexico och Mesas hemland USA. Företaget hävdade att Ontarios provinsregering agerat godtyckligt och diskriminerande när kontrakt delades ut, på ett sätt som bröt mot NAFTA.

Företaget ansåg att programmets krav på att en del av produktionen skulle vara “inhemsk” inte var tillåtet enligt NAFTA, att det var oförutsägbart vilka företag som belönades med kontrakt och att provinsens myndigheter hade ändrat i programmets förutsättningar efter att ansökningar kommit in. Enligt Mesa hade företaget lidit skada som motsvarade upp till 650 miljoner kanadensiska dollar.

Som svar hävdade Kanada att Ontarios myndigheters agerande inte omfattades av skyddet i NAFTA över huvud taget. I andra hand menade staten att även om agerandet skulle omfattas så finns det ett uttryckligt undantag i NAFTA som säger att statliga program för offentlig upphandling inte omfattas av vissa delar av NAFTA-skyddet. Kanada hävdade också att Mesa inte hade behandlats sämre än andra inhemska och amerikanska investerare på marknaden.

Skiljenämnden kom i sin dom fram till att Mesas krav i och för sig omfattades av NAFTA men att myndigheternas hantering av “Feed-in Tariff”-programmet inte utgjorde ett brott mot avtalet. Man delade Kanadas bedömning att undantaget för offentlig upphandling var tillämpligt och att de flesta av Mesas krav därmed inte omfattades av NAFTAs skydd. Den enda delen av Mesas talan som inte föll under undantaget var påståendet att Kanada brutit mot “fair and equitable treatment” men i denna del ansåg nämnden att Mesa inte lyckats bevisa sin sak.

Skiljenämnden noterade visserligen att “åtminstone en del kritik” kunde riktas mot hur provinsen valt att utforma och administrera sitt program för förnyelsebar energi. Men vid en sammantagen bedömning kunde denna kritik inte anses vara “så allvarlig att den innebär att Kanada brutit mot sina folkrättsliga förpliktelser”.

Nämnden avslog därför Mesas skadeståndskrav och dömde företaget till att betala kostnaden för processen, inklusive en del av Kanadas advokatkostnader.

Intresseorganisationer hörs i ISDS

Conference table, microphones and office chairs close-upEtt sätt att öka transparensen i ISDS är att låta andra än de tvistande parterna delta i processen. Sedan 2001 har detta blivit allt vanligare, särskilt i tvister som har ett större allmänintresse, exempelvis tvister som på olika sätt berör miljöfrågor eller folkhälsa.

En utomstående part kan ansöka hos en skiljenämnd om att få skicka en inlaga i tvisten i egenskap av “vän till domstolen”, ofta omnämnt med den latinska termen amicus curiae. Denna möjlighet, som inte existerar i svensk domstol på samma sätt, kan utnyttjas av aktörer som på olika sätt kan hjälpa skiljenämnden att göra en bättre bedömning av frågan.

Sådana inlagor skrivs ofta av icke-statliga organisationer (NGOs) och har varit vanligast i tvister baserade på det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA. De tre NAFTA-staterna Mexico, USA och Kanada har ingått en särskild överenskommelse där det uttryckligen framgår att skiljenämnder får tillåta inlagor från amici curiae.

Det första målet där detta gjordes var Methanex v. USA, där både en miljöorganisation och ett forskningsinstitut skrev inlagor för att komplettera partnernas argument. Dessa organisationer deltog också under förhandlingarna. I ett mål strax därefter, Glamis Gold v. USA, deltog bland annat den lokala Quechan-indianstammen med skriftliga inlagor i processen.

Sedan dess har bland annat ICSID:s skiljeregler utökats med en regel som klargör att skiljenämnder har mandat att tillåta utomstående att delta i skiljeförfarande på detta sätt. Även skiljeförfaranden utanför ICSID-systemet har inkluderat sådant deltagande.

I Biwater Gauff v. Tanzania exempelvis, ett mål baserat på avtal om investeringsskydd mellan Storbritannien och Tanzania, bidrog NGOs med expertis i mänskliga rättigheter, miljöfrågor och good governance.

Även i Phillip Morris v. Uruguay, som fortfarande pågår, medverkar olika organ av Världshälsoorganisation (WHO) för att upplysa nämnden om olika aspekter av marknadsföring av tobak. En annan inte sällan förekommande amicus är EU-kommissionen.

Möjlighet för intresseorganisation att göra sin röst hörd i tvister – vilket alltså historiskt varit ovanligt i skiljeförfarande och fortfarande är väldigt svårt i många nationella domstolar, inklusive i Sverige – har blivit ännu starkare efter att ha inkluderats i UNCITRALs transparensregler, som trädde i kraft 1 april 2014.

Exempel på ISDS-tvist Nr. 8: SD Myers v. Kanada

Blue chemical cans all over. Outdoors on chemical plant.Vårt nästa exempel på en ISDS-tvist är SD Myers v. Kanada, en NAFTA-tvist som avgjordes enligt UNCITRAL-reglerna. Sammanfattningen nedan bygger på fakta så som den återges i de tre separata domar som avkunnades av skiljenämnden mellan november 2000 och december 2002.

SD Myers Inc. (”SDMI”) är ett amerikanskt bolag som på olika sätt hanterar polyklorerade bifenyler (”PCB”), en miljöfarlig kemisk sammansättning som används i framställningen av elektroniska produkter. SDMI skapade ett kanadensiskt dotterbolag med syftet att vinna uppdrag för nedbrytning av kanadensisk PCB vid sin amerikanska anläggning. USA förbjöd import av kanadensisk PCB redan 1980 men SDMI fick ett undantag 1995, vilket tillät bolaget att importera PCB och bryta ner det i USA. Strax efter det att SDMI fått sitt undantag av de amerikanska myndigheterna så beslutade i stället Kanada att förbjuda exporten av PCB-avfall till USA. Förbudet skulle gälla i ungefär 16 månader.

SDMI stämde Kanada i oktober 1998 och hävdade att Kanadas exportförbud av PCB-avfall stred mot flera bestämmelser i NAFTA. Bolaget menade att det lidit stora förluster genom att Kanada ingripit i affärsverksamheten på ett sätt som lett till flera förlorade kontrakt och andra uteblivna möjligheter i Kanada. Den kanadensiska staten menade å sin sida att förbudet motiverades av miljömässiga hänsyn.

I den första deldomen vann SDMI en delseger när skiljenämnden bedömde att Kanada hade brutit mot flera NAFTA-bestämmelser. Enligt nämnden visade bevisningen att förbudet inte alls var drivet av miljöhänsyn, som Kanada hävdat, utan snarare var ett försök att skydda inhemska PCB-nedbrytningsföretag. Vissa andra av SDMI:s yrkanden avslogs dock. Denna första deldom klandrades av Kanada i kanadensisk federal domstol men utan framgång.

Den andra deldomen handlade om skadeståndsberäkningen och den tredje om rättegångskostnader. I skadeståndsdelen ansåg skiljenämnden att investeraren endast hade rätt till ersättning för den omedelbara skada som de specifika NAFTA-bestämmelserna innebar. Denna syn på skadeståndsberäkningen innebar att indirekta skadegrunder – som till exempel förlorade möjligheter eller skadat anseende – inte gav rätt till ersättning. SDMI fick cirka 6 miljoner kanadensiska dollar i skadestånd; avsevärt mindre än de 70 miljoner amerikanska dollar som bolaget ursprungligen begärt.

NY RAPPORT: EN ÅTERBLICK PÅ ISDS UNDER 2014

Stock index dynamics.FN:s organisation för handel och utveckling (UNCTAD) släppte nyligen en rapport som sammanfattar och analyserar utvecklingen och trenderna inom ISDS under 2014.

Rapporten konstaterar att 42 nya investeringsmål inleddes under 2014. Fem av målen påkallades mot Spanien, och två vardera mot Costa Rica, Tjeckien, Venezuela, Indien, Rumänien, och Ukraina. Av samtliga svarandestater var cirka 60 % utvecklingsländer. På investerarsidan var den vanligaste nationaliteten Nederländerna (sju nya mål under 2014), samt USA och Storbritannien (fem nya mål vardera). En fjärdedel av de nya målen under 2014 involverade EU-länder på båda sidorna.

Enligt UNCTAD har det mellan 1987 och 2014 kumulativt inletts 608 investeringstvister. Av de 356 mål som hittills har avslutats, avgjordes 37 % till förmån för staten, 28 % avslutades genom förlikning, och i 25 % av målen vann investeraren. De traktat som oftast åberopas i investeringstvister är Energistadgan (Energy Charter Treaty) och NAFTA (North American Free Trade Agreement).

Under 2014 meddelades sammanlagt 43 beslut i investeringsmål, varav 34 är publika. Besluten berör viktiga rättsliga frågor, till exempel investeringsskyddets omfattningen, villkoren för att inleda ett investeringsmål, traktatens materiella innebörd, och beräkning av skadestånd.

UNCTAD:s rapport noterar slutligen att systemet av investeringstraktat genomgår en period av översyn och revidering. ISDS står i centrum för denna debatt, och många länder diskuterar en genomgående reform av systemet för investeringsskydd.