Tag Archives: New York konventionen

ISDS och Rule of Law

AnullmentBlogRule of Law är ett engelskt uttryck som saknar direkt svensk översättning men ofta används som paraplybegrepp för principer som bör styra en rättsstat. I folkrättsliga sammanhang innebär Rule of Law att stater respekterar sina internationella åtaganden, särskilt sådana som är uttryckta i överenskommelser med andra stater. ISDS är en mekanism som syftar till att säkerställa att stater respekterar dessa överenskommelser.

ISDS styrs av internationella regler, som är utformade av världens stater. Exempel på dessa regler är ICSID-konventionen från 1965 och de skiljedomsregler som tagits fram i FN:s handelsrättskommission UNCITRAL. Dessa regler, beroende på vad den specifika överenskommelsen säger, sätter ramarna för processen och syftar till att garantera dess förutsebarhet. Låt oss titta närmre på dessa regler.

ICSID-konventionen är underskriven av 153 stater och styr samtliga ICSID-förfaranden. Konventionen anger, bland mycket annat, att en skiljeman kan diskvalificeras om han eller hon saknar de egenskaper som krävs, däribland oberoende och opartiskhet. Skiljedomar enligt ICSID-konventionen kan bli ogiltigförklarade, exempelvis om skiljemännen överträtt sitt mandat.

UNCITRAL-reglerna är resultatet av ett långsiktigt arbete i FN:s handelsrättskommission UNCITRAL, som påbörjades 1973. FN:s generalförsamling antog den första versionen av reglerna 1976 och de har sedan dess uppdaterats 2010. Även dessa regler möjliggör avsättandet av skiljemän.

När en dom väl har avkunnats under något av regelsystemen så kan den behöva verkställas, om den förlorande parten inte frivilligt betalar. ICSID-domar är enligt konventionen direkt verkställbara i alla 153 länder som om de vore domar från landets egen domstol. Alla andra skiljedomar, inklusive UNCITRAL-domar, verkställs genom New York-konventionen från 1958. Även denna konvention har stort internationellt stöd och är ratificerad av 154 stater. Tillsammans innebär dessa två överenskommelser att en ISDS-dom kan verkställas i större delen av världen.

Slutligen, även nationell rätt fungerar som en pelare i att säkerställa att ISDS är förankrat i rättsstatliga principer. Nationella domstolar kan åsidosätta UNCITRAL-domar om processen varit bristfällig. Inhemsk rätt ger också domstolar möjlighet att vägra verkställighet av ISDS-domar i vissa fall, exempelvis om den ena parten inte gavs möjlighet att delta i processen. Nationella domstolar fungerar därför alltid som en “sista utpost” i ISDS.

ISDS både främjar och styrs av Rule of Law. Det är inte ett “privat” rättssystem, vilket ibland hävdas i den politiska debatten. Systemet är skapat av stater och styrs av de regler som stater ställer upp.

New York-konventionen – en succé från 1958

Central Park with Manhattan skyline in New York CityISDS-systemet hålls på plats av internationella överenskommelser. 159 stater har anslutit sig till Världsbankens ICSID-system, som är skapat just för tvister mellan investerare och stater. Många ISDS-tvister sker dock utanför ICSID och då är det andra instrument som styr. Det viktigaste av dessa är New York-konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar från 1958.

New York-konventionen började att diskuteras i mitten på 50-talet eftersom det behövdes för den framväxande internationella handeln.  Det saknades helt enkelt ett effektivt sätt att verkställa skiljedomar över nationsgränser. En dom i en nationell domstol var då, precis som nu, svår att verkställa utanför domstolens hemland, vilket gjorde att förlorande parter i internationella tvister ganska enkelt kunde undgå att betala (det har blivit något enklare sedan 1950-talet, särskilt inom EU, men det är fortfarande svårt att få exempelvis en svensk domstolsdom verkställd utomlands och vice versa).

Skiljeförfarande är en betydelsefull pusselbit för att internationell handel ska fungera, och det överlägset vanligaste sättet att lösa internationella tvister.  New York-konventionen garanterar att den som vinner tvisten inte bara har rätt utan också får rätt i praktiken. Genom att skriva under konventionen ger stater sitt samtycke till att verkställa skiljedomar i staten i fråga. Naturligtvis innehåller konventioner bestämmelser som ska garantera rättssäkerheten, till exempel kan verkställighet nekas om skiljedomen tillkommit på ett felaktigt sätt.

De flesta av världens stater har skrivit under New York-konventionen. Det är FN:s handelsrättssekretariat i Wien (UNCITRAL) som är “ansvarigt” för konventionen och tar hand om det praktiska när nya stater ansluter sig. Enligt UNCITRAL är Andorra det senaste landet som ratificerat konventionen, som därmed är gällande rätt i 156 stater.

Konventionen anses allmänt vara det mest framgångsrika internationella konventionerna någonsin. Det finns visserligen internationella överenskommelser som har undertecknats av fler stater, men de innehåller sällan några direkta åtaganden. New York-konventionen förutsätter att varje lands domstol faktiskt tillämpar bestämmelserna i konventionen, och det starka stödet bland världens länder är en stor framgångssaga för den internationella rätten och internationell handel.

New York-konventionen är på många sätt diamanten i den krona av juridiska system som håller internationellt skiljeförfarande på plats och säkerställer rättssäkerhet och “rule of law”.

ISDS och Rule of Law

Wooden judge's gavel and calculator over some financial documentsRule of Law är ett engelskt uttryck som saknar direkt svensk översättning men ofta används som paraplybegrepp för principer som bör styra en rättsstat. I folkrättsliga sammanhang innebär Rule of Law att stater respekterar sina internationella åtaganden, särskilt sådana som är uttryckta i överenskommelser med andra stater. ISDS är en mekanism som syftar till att säkerställa att stater respekterar dessa överenskommelser.

ISDS styrs av internationella regler, som är utformade av världens stater. Exempel på dessa regler är ICSID-konventionen från 1965 och de skiljedomsregler som tagits fram i FN:s handelsrättskommission UNCITRAL. Dessa regler, beroende på vad den specifika överenskommelsen säger, sätter ramarna för processen och syftar till att garantera dess förutsebarhet. Låt oss titta närmre på dessa regler.

ICSID-konventionen är underskriven av 159 stater och styr samtliga ICSID-förfaranden. Konventionen anger, bland mycket annat, att en skiljeman kan diskvalificeras om han eller hon saknar de egenskaper som krävs, däribland oberoende och opartiskhet. Skiljedomar enligt ICSID-konventionen kan bli ogiltigförklarade, exempelvis om skiljemännen överträtt sitt mandat.

UNCITRAL-reglerna är resultatet av ett långsiktigt arbete i FN:s handelsrättskommission UNCITRAL, som påbörjades 1973. FN:s generalförsamling antog den första versionen av reglerna 1976 och de har sedan dess uppdaterats 2010. Även dessa regler möjliggör avsättandet av skiljemän.

När en dom väl har avkunnats under något av regelsystemen så kan den behöva verkställas, om den förlorande parten inte frivilligt betalar. ICSID-domar är enligt konventionen direkt verkställbara i alla 159 länder som om de vore domar från landets egen domstol. Alla andra skiljedomar, inklusive UNCITRAL-domar, verkställs genom New York-konventionen från 1958. Även denna konvention har stort internationellt stöd och är ratificerad av 154 stater. Tillsammans innebär dessa två överenskommelser att en ISDS-dom kan verkställas i större delen av världen.

Slutligen, även nationell rätt fungerar som en pelare i att säkerställa att ISDS är förankrat i rättsstatliga principer. Nationella domstolar kan åsidosätta UNCITRAL-domar om processen varit bristfällig. Inhemsk rätt ger också domstolar möjlighet att vägra verkställighet av ISDS-domar i vissa fall, exempelvis om den ena parten inte gavs möjlighet att delta i processen. Nationella domstolar fungerar därför alltid som en “sista utpost” i ISDS.

ISDS både främjar och styrs av Rule of Law. Det är inte ett “privat” rättssystem, vilket ibland hävdas i den politiska debatten. Systemet är skapat av stater och styrs av de regler som stater ställer upp.

Behöver vi en permanent ISDS-domstol?

PermanentCourtFörslaget att skapa en permanent domstol för att lösa tvister mellan investerare och stater har dykt upp i debatten om ISDS. Bland annat har EU-kommissionen i sitt “concept paper” nämnt möjligheten att i framtiden skapa ett “permanent multilateralt system för investeringstvister”.

Det kan i detta sammanhang vara värt att notera att ett sådant system redan existerar, genom Washington-konventionen från 1965, som skapade ICSID-systemet. Mer än 150 stater, däribland samtliga EU-länder, är sedan länge del av detta system.

Det är viktigt att ett förslag om en permanent investeringsdomstol, som ett alternativ till det nuvarande systemet, utformas med kunskap om hur det nuvarande systemet fungerar.

Ett vanligt inslag i för permanenta internationella domstolar är att medlemsländerna på förhand utser domare eller skiljemän. Det är svårt att undvika politisering av sådana utnämningar. Jämfört med nuvarande skiljeförfarande, där varje part utser sin egen föredragna skiljeman, blir jämlikheten mellan parterna problematisk om den ena parten redan innan tvisten kunnat påverka vem som ska döma.

Det bör också påpekas att ICSID-systemet redan i dag tillåter att medlemsstaterna nominerar skiljemän till en lista. De personer som den svenska regeringen nominerat går att hitta på ICSID:s hemsida och inkluderar flera svenska domare, advokater och akademiker. Skillnaden mot den föreslagna permanenta domstolen är att parterna i ICSID-systemet inte måste välja skiljemän från listan; faktum är att stater i ICSID-tvister sällan utser de skiljemän man själva nominerat till listan. Det kan bero på flera saker.

Ett av skälen är att tvister ser så olika ut. Det är väldigt svårt att förutse exakt vad en tvist kommer att handla om och därför också vilken erfarenhet/specialkunskap som kan komma att behövas. Det föreslagna systemet med förhandsutnämnda domare riskerar därför att förhindra att den mest lämpade personen dömer tvisten.

I det nuvarande ISDS-systemet har de tvistande parterna alltid en möjlighet att fritt utse skiljemän, så länge de bedöms vara oberoende. Skiljedomsinstitutet vid Stockholms handelskammare (SCC), till skillnad från ICSID, har inte en fast lista med rekommenderade skiljemän. Detta ger SCC, som ofta utser ordföranden och ibland flera skiljemän, stor frihet att utnämna personer med olika bakgrund och profil från olika delar av världen. (Detta har vi skrivit om tidigare på bloggen).

En annan aspekt av en permanent investeringsdomstol är att den tar lång tid att etablera. Eftersom domstolen skapas av stater behöver dessa ingå ett särskilt avtal för att formalisera domstolen.  Ett sådant avtal (eller konvention) – förutsatt att tillräckligt många av världens länder kan komma överens – kommer att behöva gå igenom många länders parlament. Inte minst i ljuset av det redan finns ett system som fungerar tack vare några av världens mest framgångsrika konventioner över huvud taget inom folkrätten – som den nämnda Washington-konventionen och New York-konventionen från 1958 – ter sig denna omväg onödig.

Frågan om hur en permanent domstol ska finansieras är också ännu obesvarad. I skiljeförfarande är det vanligaste att varje part betalar sina egna kostnader och att de institutioner som administrerar tvisterna är självförsörjande. En permanent domstol och organisation skulle sannolikt kräva omfattande kontinuerlig finansiering från samtliga stater – även från dem som aldrig är inblandade i tvister.

I veckan uttalade sig även Annette Magnusson, Generalsekreterare för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC), i frågan i Dagens Industri Dimension.

Skiljeförfarande i samverkan med domstol

Skiljeförfarande och vanliga domstolar fungerar i allra högsta grad i samverkan med varandra. Detta beror på att skiljeförfarande, som ju är en privat tvistelösningsform, är beroende av allmän domstol för att fungera i praktiken. Detta gäller såväl ISDS som skiljeförfaranden mellan två affärspartners. Det är upp till varje land att själv reglera ramarna för skiljeförfarande på ens territorium, något som i Sverige görs i lagen om skiljeförfarande.

Huvuddragen i denna reglering ser i princip likadan ut i de flesta välfungerande rättssystem, bland annat tack vare en modellag utarbetad av FN som många länder inkluderat i sin egen lagstiftning.

Till de grundläggande principerna hör att det är allmän domstol som har sista ordet i frågan om en skiljenämnds behörighet.

En skiljedom som tillkommit på ett inkorrekt sätt kan angripas på processuella grunder genom att den missnöjda parten vänder sig till domstol i det land där skiljeförfarandet ägt rum. På så sätt fungerar domstol som en yttre kontrollfunktion för processen.

När man väl fått en skiljedom måste man använda sig av statliga organ för att driva in den. Även här fungerar Kronofogdemyndigheten (om i Sverige) eller allmän domstol som en kontrollfunktion. För att verkställa en skiljedom i ett annat land används reglerna i den så kallade New York konventionen. Även New York konventionen innehåller regler för att säkerställa grundläggande rättssäkerhet under själva förfarandet.

Ett specialfall när det kommer till skiljeförfarandets beroende av domstolar är ICSID-processer. ICSID, som är ett Världsbanks-organ, skapades för att försöka minimera domstols ingripande i politiskt känsliga skiljeförfaranden. Därför har staterna i stället etablerat kontrollmekanismer inom ramen för ICSID-regelverket som rör skiljenämndens behörighet och hur eventuella processuella fel ska hanteras.

Den allra viktigaste frågan för parter i skiljeförfaranden – ”Hur ser jag till att få betalt enligt domen?” – är dock densamma för ICSID-processer som för andra skiljeförfaranden. För att verkligen få rätt även i praktiken kan det krävas att den vinnande parten vänder sig till nationella myndigheter för att få sin dom verkställd. Därför är skiljeförfarande till syvende och sist alltid beroende av nationella domstolar för att fungera.