Tag Archives: Tvist

EXEMPEL PÅ ISDS-TVIST NR. 6: GLAMIS GOLD V. USA

GlamisGoldVårt sjätte exempel på en ISDS-tvist är Glamis Gold, Ltd. v. USA, ett mål under NAFTA-traktatet (North American Free Trade Agreement).

Fakta kring målet nedan återges så som det har beskrivits i domen.

Glamis Gold, ett kanadensiskt bolag verksamt inom utvinning av ädelmetaller, påkallade skiljeförfarande i samband med en föreslagen guldgruva i sydöstra Kalifornien. Den planerade gruvan var ett dagbrott, där metallerna bryts direkt vid jordytan i stället för att tunnlar grävs under jord. Projektet var kontroversiellt i Kalifornien, främst på grund av att området där gruvan skulle förläggas var helig för en indianstam. Glamis Gold’s krav i investeringstvisten vilade på en rad lagstiftningsåtgärder som införts av federala och statliga myndigheter som svar på folkopinionen över projektets inverkan på kulturarvet och miljön. Bland annat hade Kalifornien infört ett krav på att dagbrott skulle återfyllas när de inte längre var i bruk.

I förfarandet hävdade Glamis Gold att de federala och statliga myndigheternas ovilja att godkänna gruvprojektet stred mot kravet om rättvis och skälig behandling i NAFTA artikel 1105. Bolaget hävdade också att Kaliforniens krav om återfyllning av gruvan gjorde projektet så oekonomiskt att det motsvarade expropriation av bolagets investeringar i strid med NAFTA artikel 1110. På dessa grunder yrkade Glamis Gold ersättning med 50 miljoner USD.

I skiljedomen som meddelades i juni 2009 avfärdade skiljenämnden Glamis Gold’s yrkanden i sin helhet och beordrade bolaget att betala två tredjedelar av kostnaderna för skiljeförfarandet. Nämnden avvisade bolagets påstående att USA hade överträtt kravet på rättvis och skälig behandling under rådande internationella rättsprinciper. Nämnden fann även att den kritiserade lagstiftningen inte kunde anses vara en expropriation av kärandens investering, då en genomgående analys visat att gruvprojektet hade stort värde även efter de extra kostnader som föranletts av Kaliforniens krav på återfyllning av gruvan.

Exempel på ISDS-tvist Nr. 5: Yukos v. Ryssland.

Blue flames of a gas burner inside of a boilerI somras meddelades den omtalade skiljedomen Yukos v Ryssland, efter nästan ett decennium av processande. De förra majoritetsägarna bakom energibolaget Yukos vann ett mål baserat på den multilaterala Energistadgan (Energy Charter Treaty) och tilldelades drygt 50 miljarder dollar i skadestånd.

Fakta kring målet nedan återges så som det har beskrivits i domen.

Enligt skiljenämnden ansågs Ryssland ha exproprierat Yukos tillgångar genom en rad åtgärder som resulterat i att majoritetsägarna förlorat möjligheten att driva bolaget. De huvudsakliga åtgärderna som Ryssland vidtog bestod av olika riktade skattekrav samt en tvångsauktion, där bolaget såldes till underpris till intressen som visade sig ha nära koppling till staten. En annan uppmärksammad åtgärd var arresteringarna av två av Yukos-bolagets ägare (Michail Chodorkovskij och Platon Lebedev).

Skiljenämnden ansåg att dessa åtgärder var politiskt motiverade och del av en plan av den ryska staten för att tvinga bort ägarna av Yukos. Sammantaget stred dessa åtgärder mot flera bestämmelser i Energistadgan, bland annat expropriationsförbudet. Med tanke på att det stora bolaget, som kontrollerades från Cypern, helt togs ur aktieägarnas kontroll blev skadeståndet också väldigt stort. Skadeståndet justerades dock ner med 25 % eftersom skiljenämnden ansåg att Yukos-ägarna delvis själva bidragit till förlusterna genom att skatteplanera.

Strax efter Yukos-skiljedomen kom även en dom i ett annat, parallellt förfarande. Chodorkovskij och hans partners riktade anspråk mot Ryssland inför ytterligare en internationell domstol -  den europeiska domstolen i Strasbourg -  och hävdade att Rysslands agerande kring Yukos stred mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Även i denna process vann de klagande parterna.

De parallella processerna är en intressant illustration av samspelet mellan ISDS och mänskliga rättigheter.

Methanex v. USA

Samspelet mellan investeringsskydd och miljöfrågor är en central fråga i debatten om ISDS. Därför sammanfattar vi här, som fjärde exempel på en investeringstvist, skiljedomen i Methanex Corp v. USA. Domen meddelades i augusti 2005, efter ett fem år långt skiljeförfarande.

Investeraren i detta mål var världens största producent av metanol, en nyckelingrediens i produktionen av ämnet MTBE (metyltertiärbutyleter). MTBE används som tillsats i bensin för att höja oktantalet efter det att vissa andra ämnen avlägsnats. År 1999 förbjöd Kalifornien användningen av MTBE i bensin. Methanex hävdade att förbudet avsåg att främja inhemska producenter av etanol, som är ett alternativ till MTBE. Eftersom Methanex inte längre kunde sälja metanol till MTBE-producenter, yrkade man att förbudet var liktydigt med expropriation. I sitt försvar åberopade staten en vetenskaplig rapport som visade att MTBE läckt ut från underjordiska bensintankar och ledningar och förorenat statens dricksvatten. Under skiljeförfarandet korsförhördes de forskare som författat rapporten.

I den 300 sidor långa domen förklarade skiljenämnden att investerarens käromål var helt utan grund. Nämnden fann att förbudet mot MTBE var grundat i vetenskaplig information, att lagstiftningsprocessen varit öppen, och att staten inte haft för avsikt att påverka utländska producenter av metanol. Skiljenämnden konstaterade således att investeraren inte var berättigad till någon ersättning från staten.

Det är värt att notera att skiljenämnden tillät två NGOs att delta i skiljeförfarandet som amicus curiae (”vän av domstolen”). Dessa organisationer ansågs företräda allmänhetens intresse i de frågor som rörde folkhälsa och miljö.

Exempel på ISDS-tvist. Nr. 3.

Vårt tredje exempel på en investeringstvist är ett mål mot Costa Rica. Här presenterar vi fakta i målet såsom det återges i domen.

Den tyska medborgaren Marion Unglaube hade tillsammans med sin man köpt land på en halvö i Costa Rica med avsikten att utveckla området till en destination för ekoturism. Unglaube gjorde omfattande studier och planerade i detalj för det stora området, som var tänkt för ”lågintensiv” turism och utöver ett flertal byggnader skulle bestå av skyddade, orörda naturzoner.

Det blev aldrig någon ekoturism och tvisten handlade om huruvida Costa Rica på folkrättsliga grunder kunde ställas till svars för detta.

Landet exproprierade en del av Unglaubes mark för att kunna utvidga en statlig maritim nationalpark för sköldpaddor. Costa Rica skapade denna maritima park genom ett regeringsbeslut och menade att parkens sträckning även gick 125 meter in på land, vilket innebar att staten tog över Unglaubes strandegendom.

Marion Unglaube hävdade att denna expropriation stred mot den BIT som ingåtts mellan Tyskland och Costa Rica.

Skiljenämnden ansåg att Costa Ricas expropriation inte i sig stred mot BIT:en, eftersom den genomförts för att tillgodose ett allmänt intresse – att bevara en viss sorts sköldpadda. Däremot ansåg man att Costa Rica betalat för låg ersättning till Unglaube. Enligt avtalet hade Unglaube rätt att få tillbaka marknadsvärdet på den beslagtagna egendomen, vilket inte skett.

Följaktligen tilldömde skiljenämnden Marion Unglaube skillnaden mellan vad Costa Rica faktiskt betalat och vad Costa Rica skulle ha betalat om de hade följt avtalet. Denna summa uppgick till ungefär fyra miljoner dollar.

Investeraren fick däremot inte ersättning för flera andra skador som hon påstått sig ha lidit genom Costa Ricas olika ageranden. Här menade skiljenämnden att Unglaube helt enkelt inte lyckats bevisa sin skada. Slutresultatet blev därför, som så ofta, att ingen part ”vann” helt och hållet.

Exempel på ISDS-tvist. Nr 2.

Vårt andra inlägg om ISDS-fall sammanfattar målet World Duty Free (”WDF”) mot Kenya. Domen kom i oktober 2006 och denna bloggpost sammanfattar omständigheter och resonemang så som de återges i domen.

Tvistens bakgrund är ett avtal mellan WDF och den kenyanska myndighet som är ansvarig för landets flygplatser. Avtalet reglerade byggandet, underhållet och driften av ”duty-free”-affärer på Nairobis och Mombasas internationella flygplatser. WDF stämde Kenya i en ICSID-process och hävdade att bolagets egendom exproprierats samt att avtalet brutits.

WDF hävdade att de, för att över huvud taget kunna göra affärer med den kenyanska myndigheten, var tvungna att göra ”personliga donationer” till den dåvarande presidenten i landet. Donationen bestod av två miljoner dollar.

WDF hävdade också den kenyanska regeringen anstiftade ett övertagande av aktier, tillgångar och övergripande kontroll av WDF. Detta påstods ha gjorts bland annat genom att en kenyansk överdomstol placerade bolaget under konkursförvaltare. Dessutom var bolagets VD häktad och sedermera deporterad till Förenade Arabemiraten.

ICSID-skiljenämnden fann att WDF hade fått kontraktet genom en muta och att mutan var avgörande för att kontraktet skulle komma till stånd: utan mutan hade det inte blivit något kontrakt. WDF hade själv valt att investera i Kenya och själv valt att ingå kontraktet. Bolaget valde också, av egen fri vilja, att betala mutan. Att betala mutor strider mot grundläggande principer (ofta sammanfattade med det franska ordet ordre public) i de flesta – kanske i alla – stater. Skiljenämnden ansåg dessutom att det i alla fall strider mot grunden för såväl den engelska som den kenyanska rättsordningen.

WDF förlorade därför målet eftersom nämnden ansåg att kontrakt som införskaffats genom korruption inte kan upprätthållas av internationella skiljenämnder.

Exempel på ISDS-tvist. Nr 1

Detta inlägg är det första av en serie där vi på ISDS-bloggen försöker konkretisera vad investeringstvister handlar om. De principiella frågorna blir ibland abstrakta och därför kommer vi i en serie av blogginlägg att exemplifiera vad en ISDS-process kan handla om i praktiken.

Först ut är målet mellan Wena Hotels och Egypten, som år 2000 ledde till en skiljedom (som kan läsas här). Beskrivningen av tvisten är hämtat direkt från innehållet i domen.

Tvisten rörde två långsiktiga kontrakt mellan det brittiska bolaget Wena Hotels Limited (”Wena”) och det statligt ägda egyptiska bolaget Egyptian Hotels Company (”EHC”). Wena fick genom kontrakten rätt att hyra, sköta och förestå två hotell i Egypten. Strax efter att kontrakten skrevs under visade det sig enligt Wena att hotellens standard var mycket lägre än vad som lovats i överenskommelsen med EHC. Därför lät Wena bli att betala del av hyran, vilket man hade rätt till under kontrakten. EHC hotade då med att återta hotellen, med våld om så skulle krävas. Wena vände sig till det egyptiska turistministeriet för att få hjälp men utan framgång.

En natt stormades hotellen, enligt vittnen av ett hundratal EHC-anställda som också hotade och attackerade hotellens anställda och gäster och körde ut Wenas anställda, som inte släpptes tillbaka in igen. En egyptisk åklagare fann att detta övertagande av hotellen – som pågick i över ett år – var olagligt och beordrade att hotellen skulle återlämnas till Wenas kontroll, vilket skedde men då i ännu sämre skick än innan. Utöver vandalisering hade hotellen bestulits på det mesta av sina möbler och andra tillbehör.

Wena initierade då en ICSID-process och hävdade att Egypten brutit mot den brittisk-egyptiska bestämmelserna om investeringsskydd i investeringsskyddsavtalet mellan Storbritannien och Egypten. Wena vann målet eftersom skiljenämnden ansåg det bevisat att de egyptiska myndigheterna varit medvetna om EHC:s planer på att med våld överta hotellen. Att myndigheterna under dessa omständigheter underlät att ingripa utgjorde ett brott mot bestämmelserna om investeringsskydd, enligt skiljenämnden. . Inte heller under själva övertagandet fick Wena någon assistans av egyptiska myndigheter för att återfå kontrollen av hotellen.

Skiljenämnden ansåg också att övertagandet utgjorde en olaglig expropriation, eftersom EHC ockuperade hotellen i över ett år och återlämnade dem i ett skick där de förlorat en stor del av sitt värde. Eftersom skiljenämnden inte ansåg att Wena kompenserats för dessa förluster dömdes Egypten att betala skadestånd för den olagliga expropriationen